Kalervo Uusitalo växte upp i Bötom två kilometer från Varggrottan. Vid första grottbesöket var han tre år gammal, och som barn gick han upp till Vargberget otaliga gånger, ensam eller tillsammans med kamrater. En mer spännande lekplats kunde inte tänkas.
Fascinationen bara växte. Över grottans storlek. Över läget uppe på berget med milsvid utsikt mot väster. Känslan var att grottan dolde hemligheter.
Öppningen i berget är nio meter bred och drygt en meter hög. Kalervo och hans kamrater förstod att grottan sträckte sig långt in i berget. Men hur långt kunde de inte avgöra, eftersom grottan nästan överallt var fylld med stenar och grus, på många ställen ända upp till taket.
”Vi kröp fram så gott vi kunde. En gång grävde vi till och med bort grus för att den smalaste av oss skulle komma längre in. När vi lyste med ficklampor kunde vi se att gångarna fortsatte långt in i berget”, berättar Kalervo Uusitalo.
I början av 1980-talet började han kontakta sakkunniga för att berätta om Varggrottan. Men intresset var svagt. Grottforskning är ingen stor vetenskap i Finland. Forskarna och museifolket hade viktigare saker att ägna sig åt.
”En av experterna frågade mig om det var två stenar som lutade mot varandra eller om det faktiskt var fråga om ett riktigt hål i berget”, säger Kalervo Uusitalo.
Till sist bestämde han sig för att med stöd av sin hemkommun och talkoarbetare i egen regi börja tömma grottan på gruset och stenarna. Kanske kunde grottan bli en turistattraktion? Något liknande fanns inte i det platta sydösterbottniska landskapet.
Museiverket ställde inga hinder, och sommaren 1995 inledde Kalervo Uusitalo grävarbetet tillsammans med bland annat sin vän, förre spjutkastaren Pauli Nevala.
”Men vi förstod snart att det var en uppgift för större experter än vi. Jordlagret närmast grottans botten verkade urgammalt och liknade inte alls de övriga skikten. Och golvet var mörkt, som om det var sotigt.”
I det skedet började Kalervo Uusitalo på nytt söka kontakt med sakkunniga. Men Museiverket var fortfarande kallsinnigt. Liksom geologerna. Trots att flera av dem i samband med en stor nationell grottinventering tidigare hade besökt Varggrottan.
Det var först när Kalervo gick på Heikki Hirvas – den femte eller sjätte geologen i ordningen – som det alltså nappade.
”Jag var med lastbil på väg från Kuusamo hem till Bötom och hörde i radion ett program om invigningen av jättegrytorna i Helsingfors. Hirvas namn nämndes och jag tänkte att jag inte hört om honom förr”, berättar Kalervo Uusitalo.
När han följande dag ringde Geologiska forskningscentralen, fick han veta att Hirvas var ute på fältarbete och skulle återvända först två veckor senare.
”Klockan 8.03 när jag var tillbaka första dagen i mitt tjänsterum ringde Uusitalo”, berättar Heikki Hirvas.
Framme vid Vargberget, den 17 januari 1996, förstod han att Varggrottan inte var vilken grotta som helst. Och Kalervo Uusitalo fick det besked han väntat på i femton år: Här skulle grävas ut. Av experter!
”Om Kalervo inte hade ringt, hade grottan i dag till stora delar antagligen varit tömd. Utan att någon forskare brytt sig om sedimenthögarna”, säger Heikki Hirvas.
Vad har drivit Kalervo Uusitalo?
”Nyfikenhet. Jag ville veta vad som finns där inne. Den skepsis jag mötte från experterna gjorde mig bara mer beslutsam”, säger han.
