”Här är stigen som vi gått” skrev Alexander Slotte i sin kända dikt ”Plocka vill jag skogsviol”, men hemma i Nedervetil talade han säkert om ”trodå” (med kort vokal), vilket ju är den lokala motsvarigheten till standardsvenskans stig.
Tråda, som ordet skrivs i dialektordböckerna, har sitt kärnområde i norra svenska Österbotten, från Karleby i norr och ner till Vasa-trakten. Inom området Kronoby–Munsala är den kortare varianten tråd den vanliga formen. Ordet har genus neutrum, i motsats till det vanliga tråd ’sytråd’, som är maskulint och uttalas med lång vokal. De två orden har inget etymologiskt samband med varandra. Det långvokaliska ”tro:då” ’slana, stör, stång’ hör förstås inte heller hit.
Till grund för ordet ligger verbet tråda, som har många betydelser; ’trampa’ ligger närmast till. Man kan alltså tråda ner säden på en åker eller blommorna i en rabatt, tråda vattnet när man simmar eller tråda höet i en lada osv. Mer speciellt är att tuppen sägs tråda hönan när den betäcks.
När det gäller stigar i terrängen är det människor eller husdjur som har varit framme och trådat. Kuddtrådan eller –trådet har åstadkommits av kor på skogsbete. En fågeltråda kan finnas kvar efter flockfåglar i snöig terräng. Gångtrådorna är i första hand mänskliga färdvägar.
Troð är belagt i fornsvenskan och fornisländskan. I medeltida svenska kunde trådh beteckna en upptrampad väg. I äldre norska finns trod med syftning på en väg mellan hägnader. Nutida isländska erbjuder tröð ’stig’.
Tåg eller tå är benämningar på lite beständigare och bredare stråk. Den vanligaste betydelsen i dialekterna är nämligen ’kreatursväg mellan gärdesgårdar eller stenmurar, fägata’. ”Tå:gi he er en vä:g så er me stängsle på bå: si:dona”, antecknade jag själv i Karleby 1964. Tåg med uttalet ”tå:g” är allmänt i norra Österbotten, men längre söderut dominerar varianten tå (med uttal som ”tå:”,”to:”,”to:w” eller ”tåow”).
Orden tåg och tå ingår i hundratals genuina namn på österbottniska småvägar. De officiella vägnamnen med efterleden –tåget är koncentrerade till de norra delarna av svenska Österbotten (ett tjugotal namn) och till nuvarande Närpes (ett femtiotal).
Namnen –tået är jämnare fördelade längs kusten, från Stentået i Munsala till Sandtået i Sideby. Vid översättning till finska har efterlederna normalt fått motsvarigheterna –raitti eller –kuja. I södra Finland förekommer –tanhua i de finska parallellnamnen, vilket språkhistoriskt sett är en perfekt lösning. Finskans tanhua, som kan ha betydelsen ’kreatursväg’, återspeglar nämligen en urnordisk form av tå.
Det ligger nära till hands att tänka sig att vår vägbeteckning hör ihop med verbet tåga. Så är ändå inte fallet. Ordet har inte heller något samband med tåg ’rep’, tåg ’järnvägståg’ eller tåg ’marsch, procession’. I stället tycks vägbeteckningen bygga på en gammal germansk ordstam, där ett element av trampande eller stampande ingår i betydelsen.
Tåg och tå är urgamla ord. Fornsvenskans tå kunde enligt Elof Hellquists etymologiska ordbok beteckna en ”väg som låg utanför tomtrösena och omgav bytomterna”. Betydelsehistoriskt tycks alltså ”tågen” höra nära ihop med ”trådorna” och ”tråden”. Orden vittnar om att folk och fä har satt sina spår i våra bygder redan i förhistorisk tid.
