Det är inte möjligt att här gå in på allt det som Anna Wessman och hennes forskarkolleger haft att ta itu med genom åren, men här ett försök till sammandrag av forskningsläget i dag.
• Det är klarlagt att de källor som finns, eller i varje fall funnits, i Levänluhta under den ifrågavarande perioden, ungefär åren 300–800 efter Kristus, mynnat ut i en sjö, knappast särskilt stor, men tillräckligt djup för att begrava de döda. Uppenbarligen har kropparna hållits på plats med hjälp av vässade björkpålar.
Den fråga som omedelbart ger sig är varför de döda begravts i vatten. Det är ett unikt förfarande, som i Finland bara är känt på ett annat ställe, nämligen Käldamäki i Vörå, 35 km fågelvägen från Levänluhta. Sex individer från samma tidsperiod har där påträffats begravda i en källa.
Traditionen under järnåldern var att de döda brändes, som i det nämnda fallet i Pukkila.
• Det är klarlagt att de begravda inte dödats genom våld. Det går inte att urskilja några fysiska trauman i benen, skallarna är ovanligt hela. Med det blir hypotesen om att de begravda skulle ha avrättats som straff för något brott osannolik. De mosslik som är kända från Danmark, Storbritannien eller Irland har nästan alltid blivit slagna i huvudet med något, så att skallen är krossad.
De begravda visar heller inte spår av undernäring eller sjukdomar av kroniskt dödlig karaktär, att döma av de osteologiska och paleopatologiska analyser som gjorts. Även om alla sjukdomar inte efterlämnar spår i skelettet, tyder allt på att det varit fråga om relativt friska individer, som ljutit en normal död, säger Anna Wessman.
• De 98 individer som begravts har till största delen varit kvinnor och barn. Det är genom C14-analyser bekräftat att begravningarna skett under ett tidsspann över minst 400 år. Det ger i genomsnitt en begravd individ vart fjärde till femte år. De som begravts måste därför ha varit utvalda enligt något speciellt kriterium.
”Något har gjort de här individerna speciella. Endera deras etnicitet, deras sociala status eller deras ideologiska tankevärld”, säger Anna Wessman.
• 22 artefakter, dvs. människotillverkade föremål, finns dokumenterade från Levänluhta. Till exempel hade en del av de begravda med sig armringar och halsringar tillverkade av en kopparblandning, brons eller mässing. Smyckena är till stilen typiska för järnåldern i Finland, sannolikt har de gjutits i inhemska verkstäder.
Under järnåldern kände man inte till inhemska kopparmalmer. Jämförelser av den geokemiska sammansättningen och förhållandet mellan blyisotoper har – i ett samarbete med Geologiska forskningscentralen – klargjort att kopparn i Levänluhtaföremålen har sitt ursprung i Grekland och Bulgarien.
”I dessa områden producerades mycket koppar under brons- och järnåldern, och den spreds över hela Europa i form av olika föremål, krigsbyten och handelsvaror. Metaller återanvändes också genom att man smälte ned gamla föremål till råvara i nya avgjutningar”, säger Anna Wessman.
Sedan finns alltså kopparkitteln, den av Vestlandstyp (se bilden). I Finland har fyra sådana kittlar hittats, tre i Österbotten och en i Mynämäki. Den från Levänluhta, tillverkad av nästan ren koppar, är demolerad och har inga hål för handtag. Benämningen på kitteln kommer från Norge, där den varit populär, men forskning har visat att kitteln som typ härrör från romarriket, troligtvis från Rehnområdet.
Så finns också den nämnda bronsknappen dekorerad med granater inbäddade i silver (se bilden). Knappar av denna typ har varit vanliga på ryggknappspännen på Gotland, men i Finland är denna unik. Röda granater är sammankopplade med kulten kring Freja, den gudinna i gammal nordgermansk tro som stod för kärlek, sexualitet, sejd, krig och död.
”Knappen har varit mycket sliten när den lagts ner i graven, men det har säkert varit fråga om ett värdefullt spänne, som sannolikt gått från mor till dotter under flera generationer, tills det fått följa med sin sista bärare ner i Levänluhtas vatten”, säger Anna Wessman.
Förbryllande är att inga järnföremål eller någon keramik hittats i Levänluhta, Kvinnor under järnåldern bar alltid en kniv i bältet.
• Sedan en helt central fråga: Var har de döda i Levänluhta bott? Under järnåldern lades begravningsplatserna i regel så att man kunde se dem från sin boplats. De döda var också efter döden en del av familjen, stammen, kollektivet.
Här fördjupas mysteriet. Trots en intensiv fältkartering under 1,5 års tid, där varje åker runt fyndplatsen undersökts med bland annat metalldetektor och fosfatkarteringar, har ingenting hittats.
”Levänluhta måste ha uppfattats som en perifer plats. All övrig bosättning i området, inklusive gravfälten, låg vid den här tiden längs med Kyro älv. Levänluhta ligger för långt borta [fågelvägen är det 1 500 meter till älven] för att vara en normal begravningsplats. Man har varit tvungen att transportera de döda hit. Varför just det här stället? Har sjön varit speciell, har den varit en helig plats”, frågar Anna Wessman.
