1985 arbetade Peter Chudi med sitt examensarbete på Kungliga Tekniska Högskolan. Rubriken gavs av att inmatningseffekten från stamnätet till Stockholm var för låg och hade blivit en flaskhals i stadens expansion. Uppgiften för examensarbetet var att lösa frågan om spänningen i ledningen i nord-sydlig riktning inom Stockholm skulle kunna ökas från 220 till 400 kilovolt.
”Det var en kul uppgift, som jag tyckte att jag löste väl i examensarbetet. Men det är rätt anmärkningsvärt att problemet i Stockholm är det samma i dag som då. Fortfarande 35 år senare är inmatningseffekten till Stockholm underdimensionerad”, säger han.
Konsekvensen är att elförsörjningen i Stockholm inte är garanterad, med speciellt stor risk kalla vinterdagar, och att energikrävande nyetableringar inte kan genomföras i staden.
Peter Chudi arbetar sedan tretton år på Svensk Kraftmäkling, som är stor aktör i fråga om förmedling av finansiella kontrakt inom elhandeln, som elcertifikat och ursprungsgarantier. Före det hette en av hans arbetsplatser Graninge, en av grundarna till Alholmens Kraft. På Graninge introducerade han begreppet ”grön energi” som marknadsbegrepp för bolagets vattenkraft.
Det svenska politiska projektet att driva fram förnybar el har Peter Chudi följt och deltagit i sedan lanseringen av elcertifikatsystemet i maj 2003. Med det systemet valde Sverige, som så ofta, en väg som avvek från andras.
Drivkraften var EU:s förnybarhetsdirektiv. Det vanliga upplägget i Europa var feed in-tariffer, alltså ett i förväg garanterat elpris för energibranschens aktörer – en modell som också Finland valde.
Sverige valde i stället att subventionera ny förnybar elproduktion genom ett marknadsbaserat elcertifikatsystem. Elproducenter, som fyllde kriterierna, tillerkändes för en tid av femton år en extra intäkt genom elcertifikat, som kunde säljas och köpas på en marknad.
”Att elproducenterna kunde räkna med de extra intäkterna i femton år var helt avgörande. Med det vågade investerarna göra kalkyler med ett tillräckligt långt tidsperspektiv”, säger Peter Chudi.
”Jag minns kapitalmarknadsdagar i London där misstrogna investerare tyckte att saken hade varit mycket enklare, om staten hade satt ett fast pris på elen. Men efterhand vann det svenska marknadskonceptet respekt, och ramverket har hållits intakt trots finanskrisen, stadsskuldskriser och flera val som resulterat i blocköverskridande regeringar.”
”Marknaden har fått avgöra i vilken mån den nya elen skulle produceras med vatten, vind, sol eller biomassa”, säger Peter Chudi.
I dag inbegriper det svenska certifikatsystemet lika mycket el som produktionen i de sex kärnkraftreaktorer, som efter det kommande årsskiftet hålls i drift i Sverige, nämligen omkring 46 TWh på årsbasis.
Med det kan systemet beskrivas som ett av de mest framgångsrika politiska instrumenten någonsin inom infrastruktursektorn. Den ambitionshöjning av elcertifikatsystemet som definierades i den politiska energiöverenskommelsen (2016) kommer att nås redan under det fjärde kvartalet i år. Det är tio år tidigare än det mål som sattes, 2030.
Sverige svämmar över av förnybar el, och priset på elcertifikaten närmar sig noll. För konsumenter och den energiintensiva industrin har det inneburit miljardbesparingar.
”Marknaden ligger tio år före politiken. Ingen hade ens i sin vildaste fantasi föreställt sig en sådan utveckling”, enligt Peter Chudi. Han ser två huvudorsaker.
”Den första är det extrema lågränteläget på kapitalmarknaden. Investerare söker med ljus och lykta efter projekt som ger någon form av avkastning, och då har vindkraften i Sverige och de övriga nordiska länderna lockat. Framför allt de internationella pensionsfonderna, som förfogar över ett ofantligt kapital, har gett sig in i branschen.”
”Den andra orsaken är den mycket snabba utvecklingen av vindkraftsteknologin. Prestanda, storlek och fullastfaktor har rakat i höjden, kostnaden per producerad megawattimme har rasat. Teknologin och byggprocessen har industrialiserats.”
Som alltid finns också förlorare i spelet. Det är de investerare som var tidigt ute med projekt som innebar alltför höga kostnader. Många energibolag har tvingats till stora nedskrivningar av sina vindkraftsparker.
I debatten hör man emellanåt argumentet att staten borde ta ansvar för att systemet är ”i balans”. Hur ser Peter Chudi på det?
”Ett marknadssystem kännetecknas av att det inte kan vara stängt i balans”, säger han. ”En marknad bygger på risktagande, och riskbedömning och riskhantering är sådant en marknadsaktör måste förhålla sig till.”
”De investerare som gett sig in i vindkraftsbranschen har alla gjort sin bedömning. I det stora hela upplever jag att de under senare tid kalkylerat med låga priser inte bara på elcertifikaten utan också på elen. Men många har fattat investeringsbeslut i alla fall.”
Enligt Svensk Vindenergis siffror går vindkraftsinvesteringarna i Sverige hittills på motsvarande 8–10 miljarder euro. Chudi tror att det till åtminstone 70 procent är fråga om utländskt kapital.
Vad händer framöver?
”Den stora faktorn är prisutvecklingen på el. I år har vi sett elpriser lägre än någonsin. Många av vindkraftsinvesterarna har dock ett långsiktigt perspektiv, så även om elpriset ligger nedpressat under 2–3 år behöver det inte vara avgörande. Elpriset bestäms av ett stort antal faktorer, kanske ser vi småningom höga priser igen”, säger Peter Chudi.
Han sammanfattar att ”det finns väldigt mycket besvikelse i vindkraftsbranschen” över överutbyggnaden, men tillägger: ”Det är inte systemets fel, det är aktörerna som bedömt saken fel. Det kan också vara så att man på sina håll räknat med att den svenska regeringen skulle gå in och vara ’snäll’ och hjälpa dem som råkat i kris. Men regeringen har inte lovat något sådant.”
I stället ställs den svenska regeringen nu inför ett problem av närmast motsatt slag. Den stora andelen väderberoende vindkraft har snabbt gjort elsystemet mer sårbart. Vid stark köld vintertid står vindmöllorna ofta stilla – just när behovet av el är som störst. Efter att sex av Sveriges ursprungligen tolv kärnkraftsreaktorer tagits ur bruk, ett faktum nu vid årsskiftet, kan Sverige inte längre räkna med att klara sin elförsörjning själv i alla lägen.
Saken förvärras av att ledningsnätet inte på långa vägar klarar att överföra all den nya vindkraftsel, som nu produceras i norra Sverige, till södra Sverige, där elen behövs. Och när det gäller att lösa det problemet, sviktar Peter Chudis tilltro till det politiska systemet.
”Det finns ett massivt behov av upprustning av infrastrukturen i det svenska elsystemet. Men tyvärr tror jag att vi inte kommer att se någon sådan förrän vi upplever en riktig kris. Vi kanske behöver en hundraårsvinter, med effektbrist som släcker ner Sverige, för att frågan ska lyftas på riktigt. Vid en sådan kris kommer problemen inte att lösas momentant, men kanske skulle då den insikt ges som behövs för den sammanvägda förändringskraft som behövs för en verklig förändring.”
Och vad betyder detta för Finland?
Att problemet är ännu större här än i Sverige. Finland klarar inte att producera all el som behövs en kall vinterdag, utan har gjort sig beroende av elimport. Den dag elen i Sverige inte räcker till kommer landets elexport till Finland att vara noll.
