Vi lever allt mer med ”hjärnan på hyllan”, i en värld där allt kan köpas vilken tid som helst på dygnet. Kan en människas liv vara enklare? Produkter kan beställas på nätet, om de inte finns i butiken. Till och med maten hämtar någon raskt till dörren, om så önskas.
Men om den här apparaten stannar? Om vi får ett strömavbrott under flera dagar, eller ett giftigt rökutsläpp, eller om det bara droppar förorenat vatten ur kranen? För att inte tala om krig. Då är moderna människor som lever på autopilot illa ute.
Förr var det självklart att ha ett reservlager. På landsbygden uppkom sådana nära nog av sig själva, man odlade potatis, rotfrukter och annat på egen mark. Saft och sylt fanns i källaren. Det fanns en inställning att försöka klara sig med lite.
Att hushållen står rustade är en stor tillgång för samhället – och framför allt för den enskilde själv. Nu har kriget i Ukraina och covidrestriktionerna trots allt lyckats väcka oss lite grann ur vår rosenslummer.
För Päivi Sorjonen är en hushållsbuffert sedan länge en självklart, ja mer än det. Hennes man Pekka Haukilahti är på samma linje. I deras parhus i Lochteå lämnas ingenting åt slumpen.
I köket finns brandsläckningsredskap – och täcken, ficklampor, batteriradiomottagare, mat, vatten, mediciner och förstahjälpsutrustning. Husvagnen på gården, den så kallade andrabostaden, har ett eget aggregat som går på bensin. Aggregatet håller vagnens ackumulatorer laddade.
”Med en husvagn kan man snabbt fly från ett giftmoln om så skulle vara. Eget tak över huvudet skulle man då också ha”, konstaterar Pekka.
Som liten flicka traskade Päivi ofta ner för trapporna till baren i deras tvåvåningshus. Det kan tyckas besynnerligt, men på 1960-talet var det inte något underligt. Familjen bodde i övervåningen och nedervåningen var familjens arbetsplats.
”Vår släkt ägde en kafé- och blomsterrörelse i nedervåningen, Leppänens bar. Min mormor och min mamma jobbade ofta där tillsammans.”
Naturligtvis stack sig Päivi var och varannan dag in där för att hälsa på.
”Vår bar var ett stamställe för militärerna i Lochteå. Soldater kom in på kaffe eller öl efter manövrer i Vattaja. Vi blev nära bekanta med flera av dem. De blev som familjemedlemmar”, berättar Päivi.
Päivis far Heimo Leppänen hade varit prickskytt under kriget. Inget under kanske att också Päivi kände en dragning till det militära. Och givetvis har Päivi själv gått både prickskyttekurser och många andra försvarsutbildningskurser.
Päivi hade på sin tid velat göra värnplikt.
”Jag skulle genast ha gått i första ledet med en automatkarbin, jag är av den ullen. Förargligt att kvinnor av min årgång då inte tilläts rycka in i armén. Det var säkert därför jag hittade på att gå på de här försvarskurserna och engagera mig i FBK, frivilliga brandkåren”, skrattar hon.
Päivi är alltså en gammal räv inom försvarsutbildningen. På sin meritlista har hon ett sextiotal olika läger såväl som deltagare som ledare. Antalet är helt ofattbart.
Päivi har också samlat på sig en lång rad medaljer. År 2001 hade hon äran att överlämna försvarsutbildningsorganisationens visir till president Tarja Halonen.
Pekka var en vän till familjen redan medan Päivis tidigare man Harri ännu levde. Den riktiga gnistan tändes något år efter Harris bortgång på en av FBK:s ”eldhavskryssningar”.
Av det kan vi sluta oss till att bägge länge har tillhört FBK. Pekka i 27 år och Päivi i 33 år i damsektionen, grundad av henne själv.
”Kvinnor i FBK förväntas inte släcka akuta eldsvådor. Men vi drar nog slangar där karlarna gör det. I huvudsak svarar damerna för mathållningen. Vi lagar mat och bakar”, säger Päivi.
