Guvernören, som nu hette Leo Sirelius, flaggade ännu den 19 mars med den utdömda ryska flaggan som om inget hade hänt. Bara tre dagar tidigare hade han och landssekreteraren Jääskeläinen gett order om att alla eventuellt befriade politiska fångar som påträffades åter skulle fängslas.
Den 21 mars bortfördes till sist guvernören och polismästaren av en militärkonvoj.
Stort jubel väckte stadsfullmäktigs beslut att åtgärder skulle vidtas ”för att få det officiella namnet på Vasa stad [dvs. Nikolaistad] slopat”.
Med marsmanifestet bekräftades Finlands återvunna autonomi. De fängelser i Petrograd som inhyst politiska fångar stormades. I Spalernaja kastades arkivet ut på gården och eldades upp, varefter hela fängelset antändes så att bara de svärtade murarna återstod. En stor del av fångarna i Spalernaja var finländare och många av dem österbottningar.
De som förvisats till Sibirien kunde börja återvända hem. Pehr Evind Svinhufvud blev vid ankomsten till Helsingfors järnvägsstation hyllad som en nationalhjälte. Besked anlände från den provisoriska regeringen att Svinhufvud utnämnts till prokurator. En formidabel revansch för en jurist som avsatts och förvisats just för att han vägrat acceptera en olaglig utnämning till samma prokuratorsbefattning.
I Vasa fick borgmästarparet samma typ av mottagande. Ivar och Alma Hasselblatt hade lång väg hem, från Tara i Omskregionen, men den 5 april meddelades äntligen att paret följande dag, långfredagen, väntades med förmiddagståget till Vasa.
Långt före tågets ankomst väntade en kompakt människomassa vid järnvägsstationen. Tåget anlände försenat, då en första mottagningskommitté vid Toby station hade uppehållit borgmästarparet med kraftiga leverop, tal och körsång.
Vid Vasa station stämde militärens musikkår upp Marseljäsen. Då Ivar Hasselblatts resliga gestalt syntes, utbröt ett stormande jubel. En manskvartett framträdde med tidigare förbjudna sånger, varefter en trupp marinsoldater hissade borgmästaren högt i skyn och bar honom i gullstol till ingången till andra klassens väntsal, där han från en upphöjd ställning tackade för hyllningarna och speciellt sångerna.
Fortfarande i gullstol bars Ivar Hasselblatt av marinsoldater sedan ett gott stycke upp längs Hovrättsesplanaden och hälsades med skallande leverop av tusentals vasabor. ”Förvisso gjorde sig mången i denna stund reflexionen”, kommenterade Vasabladets redaktör Einar Hagman, ”att tiderna äro underliga, då borgmästar Hasselblatt nu bars som en triumfator av ryska militärer, medan han för 2 ½ år sedan på föranstaltande av ryska regeringens myndigheter skamligt bortfördes att försmäkta i fångenskap.”
Paret Hasselblatt fick ännu återvända till stationsperrongen, där manskvartetten denna gång framförde ”Isänmaalle”. Hasselblatt återbördade i sitt tacktal hyllningarna på sin hustru: ”Utan henne skulle jag säkert ha gått under där borta. Min naturell är sådan att jag icke skulle ha hållit ut, men tack vare hennes bistånd och hennes uppoffring har jag gjort det.”
Åren 1917–1918 skulle fortsätta att vara synnerligen händelserika, präglade av självständighetsförklaringen och det efterföljande inbördeskriget.
Edvin Sundquist återvände till Vasabladet i februari 1918. Det kan vara värt en notering att han långt senare, 1941, skulle komma att förpassas till länsfängelset en gång till.
Anledningen var att hans redaktionskollega Alvar Ohls under pseudonym hade uppmärksammat Hitlers femtioårsdag den 20 april 1939 i mindre smickrande ordalag. Till exempel att rikskanslern en gång hade varit en dekisfigur som bott på fattighärbärge och åthutad vandrat omkring bland tiggare. Nu var han Tysklands oinskränkta härskare, men, påminde Alvar Ohls, fortfarande gällde Solons ord: ingen bör prisas lycklig före sin död.
Den tyska beskickningen slog larm om Vasabladets ”simpla beteende”. En skrivelse ankom från justitieministeriet till stadsfiskalen i Vasa med anmodan att åtala chefredaktören för att grovt ha förolämpat rikskansler Adolf Hitler. Edvin Sundquist frikändes av rådstuvurätten, men Högsta domstolen fastställde i mars 1941 hovrättens dom, som formulerades vara vållande av missbruk av tryckfriheten.
Domen blev tio månaders fängelse.
Att Vasabladet hade den tyska regeringens ögon på sig visas av att Hitler en gång själv citerade tidningen som ett varnande exempel. Händelsen har återgivits av Sven Hedin, den berömde svenske upptäcktsresanden, som hörde till Hitlers beundrarskara och den 4 mars 1940 mötte honom i Berlin.
Hedins avsikt var att försöka förmå diktatorn att gripa in på Finlands sida i det pågående vinterkriget. Hitler ska då ur bröstfickan ha plockat fram en papperslapp och läst upp för Hedin vad Vasabladet skrivit. Hitler kommenterade sedan enligt Hedin: ”Ni kan förstå, herr doktor, att jag inte kan känna någon större längtan efter att blanda mig i Finlands angelägenheter, då man behandlar mig på detta sätt.”
Att domen mot Sundquist var politiskt beställd kan inte betvivlas. När han anmälde sig på länsfängelset för att avtjäna sitt straff, noterade medfångarna något som de aldrig sett tidigare: fångvaktaren bar Edvins kappsäck till cellen. Ett beundrande mummel ska ha spridit sig när medfångarna informerades om anledningen till straffet och fick höra att Edvin vid den förra häktningen hade rymt från fängelset.
En nådeansökan till president Risto Ryti inlämnades 1941 av 30 välfrejdade medborgare, bland dem de ständiga journalistantagonisterna Jaakko Ikola (tidningen Vaasa) och Artturi Leinonen (tidningen Ilkka). Nådeansökan avslogs, men med en juridisk tolkning kunde Edvin Sundquist efter tio veckor i fängelse omfattas av en allmän amnesti relaterad till att fortsättningskriget inletts.
Den viktigaste källan till beskrivningen av flykten från Vasa länsfängelse är den bok – Flykten. Några personliga upplevelser från jägarrörelsens första skede – som Herbert Manns gav ut på svenska och finska 1925.
Herbert Manns föddes i Helsinge 1888 och dog i Helsingfors 1961. Fadern Fredrik Manns var född i Tyskland inom en känd glasblåsarsläkt och emigrerade med sin familj först till ett glasbruk i Sundsvall, sedan vidare till Finland. Fredrik gifte sig 1879 i Himango med Sofia Ejmele. Herbert växte i huvudsak upp i Vasa och bodde där till 1925. Brodern Fredrik var under en längre tid verksam i Jakobstad.
Herbert gifte sig 1921 med sjökaptensdottern Kerstin Elisabeth Emelé, född på Tankar utanför Gamlakarleby. Herberts sondotter Marjukka Manns har tillhandahållit fotot av honom.
