Båtfärden gick genom sundet ut i den yttre skärgården, där kurs togs mot Holmö Gadd på den svenska sidan. Ytterst på Myrgrund låg den senare välkände Ernst August Mitts i beredskap, med uppdrag att leda flyktingarna vidare på hemliga stigar över Sundomlandet, för den händelse de skulle vara förföljda. Men Mitts behövde alltså inte ingripa.
Ännu var de tre emellertid inte i säkerhet. Halvvägs under överfarten upptäckte flyktingarna svarta, tunga rökmoln i trakten av Koppar-Furuskär. De förstod att de var förföljda och kände snart igen det vitmålade fartygsskrovet av ”Assistans”, som disponerades av ryssarna och som närmade sig dem med all den kraft som ångmaskinerna kunde uppbåda. De insåg att de inte skulle hinna undan.
I ett krigsråd beslöt de att de inte skulle låta sig tas levande. Togs de på nytt som fångar, kunde de förvänta sig att bli hängda. Edvin och Leander yrkade att Herbert, som var den skickligaste skytten, när tiden var inne skulle skjuta först dem med sin pistol och sist sig själv. Herbert vägrade.
Nu grep Försynen in, enligt hans berättelse. De hade förvånat sig över en underlig cigarrliknande konfiguration. Den tätnade, svällde ut och antog ett allt hotfullare utseende. Det var dimma, och plötsligt svepte den in ”Assistans”. Men underbarast var att molnväggen var som avskuren med kniv. De tre flyktingarna hade på sin sida fortfarande ett glittrande solsken.
I skydd av dimman kunde Forsman styra vidare och nådde till sist Holmsund. Fyrmästaren sade sig inte under sina fyrtio år i jobbet ha sett en liknande dimbank.
Flykten upptäcktes klockan 4,15 på morgonen. En kvart senare var Vasafängelset omringat av ett kompani soldater och genomsöktes från vind till källare. En hel motorbåtsflottilj skickade i väg för att jaga flyktingarna, men råkade i sådan villervalla att tre av båtarna körde på grund och havererade. Telefon- och telegraftrafiken stoppades, järnvägsstationen omringades, alla vägar spärrades och alla resande granskades.
På tredje dagen gjordes ett inspektions- och upptuktningsbesök i Vasa av ingen mindre än generalguvernören själv, Franz Seyn, åtföljd av en hel armada av gendarmer, detektiver och övriga medhjälpare.
De starkaste och vigaste i hans följe fick befallning att försöka ta sig över muren tre och tre åt gången, med hjälp av den stege som stod kvar. Ingen av grupperna lyckades, vilket fick Seyn att dra slutsatsen att stegen hade satts ut som ett villospår. Man blev säker på att någon i fängelset hade hjälpt till. Fängelsedirektören Boije misstänktes, men hade lyckligtvis varit bortrest på semester då flykten skedde.
Till sist hittade man en syndabock, den nämnde Axel Ladau, guvernörens betrodde man. På order av det ryska krigsministeriet förpassades han till Spalernaja. Graverande var att han inte till fängelsedirektören överstyrt en order att Sundquist och Manns skulle sändas till Petrograd. Det hade gett fångarna tid att fly.
Sannolikt var dessa misstankar om Ladaus insats befogade. Enligt ett förhörsprotokoll i Spalernaja, som Nykarlebyapotekaren Rex Strömberg senare lyckades läsa medan han själv var instängd i fängelset, hade Axel Ladau försökt skydda Edvin Sundquist genom att sprida dimridåer för sin chef.
Vasaborna kunde givetvis inte läsa om allt detta i sina tidningar, samtidigt som alla visste vad som hänt. ”I Vasa och omnejd rådde jubel över vår lyckade flykt”, berättade Herbert Manns.
Edvin Sundquist tog sig från Holmsund till Stockholm, där han fick fast anställning på Aftonbladets utrikesredaktion. Herbert Manns anmälde sig hos de tyska sjöstridskrafterna och agerade under resten av kriget som spion både för den finländska aktivismens sak och för Tysklands räkning.
Leander Enholm fick arbete som snickare i Sverige och kunde småningom få över hustrun och barnen. Ett brev till Edvin 1920 visade att Leander och hans familj hade haft det ganska motigt. Det är oklart om familjen återvände till Finland.
I efterhand är det klarlagt att fängelsedirektören Boije visste vad som var på gång och därför lämpligt nog hade tagit ledigt just inför flykten.
Det pågående världskriget märktes inledningsvis inte av så mycket i början i Finland. Ryssland inledde befästningsarbeten, delvis med kinesisk arbetskraft. Industrin och livsmedelshandeln gynnades genom stora ryska beställningar. Helsingfors fondbörs rusade.
Hösten 1916 var högkonjunkturen emellertid slut. Kriget började gå allt sämre för Ryssland och försvagade tsarens ställning. Sommaren 1916 bombades Mariehamn av tyskarna, som även förde ubåtskrig både på Ålands hav och i Bottenhavet. Ryssarna, rädda för en tysk landstigning, började placera allt mer trupper längs den finländska kusten.
Vid ingången av 1917, då kriget redan pågått nästan två och ett halvt år, började bristen på livsmedel och andra förnödenheter att märkas på allvar. Disciplinen hos de ryska trupperna blev allt sämre.
I början av mars 1917, enligt vår gregorianska kalender, inledde arbetarna i Petrograd strejker. Den 8 mars demonstrerade stadens kvinnor för bröd och fred, vilket skulle komma att ge dateringen för den sedermera firade kvinnodagen.
Snart ledde sammandrabbningarna till de första dödsoffren. Tsaren skickade soldater för att undertrycka upproret och vägrade tro på beskedet att en stor del av trupperna valt revoltörernas sida. Den 12 mars offentliggjorde en interimistisk kommitté inom riksduman att den tagit över den verkställande makten. En provisorisk regering, ledd av Georgij Lvov, tillträdde den 15 mars. Ännu samma dag avsade sig tsaren tronen.
Vad detta betydde för Finlands del förbleknar ofta vid sidan av den självständighetsförklaring som gavs i slutet av 1917. Konsekvenserna var emellertid omvälvande. På bara ett par dagar byttes alla ledande företrädare för tsarregimen ut i Finland. Generalguvernören Seyn och regeringschefen Michail Borovitinov, fängslades och skickades den 16 mars i väg med tåget till Petrograd.
Två dagar senare godkände den provisoriska ryska regeringen det som kom att kallas marsmanifestet, där alla lagar som stiftats för att inskränka på Finlands autonomi upphävdes och politisk amnesti utlovades. Lantdagen – som inte sammanträtt sedan 1914 – skulle sammankallas för att besluta om en ny styrelseform som definierade relationen mellan Ryssland och Finland.
Censuren höll emot till den 16 mars på morgonen, då Vasabladet gav ut ett extrablad, som snabbt spreds i stor upplaga. I början hade läsarna svårt att förstå att det som hänt verkligen hänt. På kvällen följande dag var strömmen av promenerande livlig i Vasa och stämningen på klubbar och restauranger hög, men först följande kväll vaknade stadens kommunala myndigheter till insikt ”om situationens verklighet”, enligt Vasabladet.
Polismästaren Th. Hagman fick omedelbart avsked. De nämnda plågoandarna, ordningskommissarien Sola och detektivkommissarien Sjöblad, avpolletterades. Det befanns att Sola nyss besökt Petrograd och då medfört 220 gevär till Vasas polisinrättning inför eventuella oroligheter.
