Dialekterna har sina rötter i urnordiskan, det språk som talades i Norden ungefär under perioden 200–800. Vid vikingatidens början övergick urnordiskan i fornsvenskan, som sedan följdes av nysvenska, vars introduktionsår brukar anges till 1526, genom den första utgåvan av Nya Testamentet på svenska. Bland annat introducerades då moderniteterna ä och ö.
Ett vanligt mönster är att novationer spridit sig från grupper med högre status till grupper med lägre. På 1800-talet hade en språkklyfta uppkommit mellan allmänna svenskan, talad av ståndspersoner, och bondspråket. I en senare terminologi talade man om riksspråk respektive folkmål, i dag månar forskarna i allmänhet om att beskriva språket som ett kontinuum som varierar på en skala mellan ytterpolerna lokal dialekt och neutralt standardspråk.
Det är alltså inte så att riksspråket är ”rätt” och dialekterna ”fel”. Tvärtom har dialekterna utvecklats i en obruten linje från fornsvenskan, medan standardspråket ytterst är resultat av politik. Någon har getts, eller tagit sig, makt att bestämma vad som är ett korrekt sätt att tala, sedan har skolor, myndigheter och medier lärt ut normen.
I Finland inleddes ett vetenskapligt studium av de svenska dialekterna på 1860-talet med Axel Olof Freudenthal (1836–1911) som pionjär. Hans entusiasm i saken hade en ideologisk koppling, genom det då starka intresset för det fornnordiska och den ”bygdesvenskhet” som han var banerförare för.
Vad kan dialekterna alltså berätta om de svenska kolonisternas ankomst till Finland?
”Den naturliga slutsatsen är att den bestående svenska befolkningen i Finland anlänt någon gång efter 900-talet. Hållpunkter för en datering till perioden 1000–1200 ger ordet jär bakåt och monoftongeringen av de gamla diftongerna framåt i tiden”, säger Ann-Marie Ivars.
”En vikingatida bosättning kan inte uteslutas med bestämdhet, men om en sådan fanns, bör den ha varit så liten och så spridd att den smälte samman med de medeltida inflyttarna, utan att avsätta spår i språket.”
