Som storfurstendöme inom Ryssland sedan 1809 hade Finland behållit sina svenska grundlagar och ett stort utrymme gavs att fatta beslut på nationell grund. Mot slutet av 1800-talets fick ett snävt nationalistiskt synsätt emellertid grepp om den ryska makteliten. Finland skulle till sist och en gång för alla göras ryskt.
Utnämningen av den hårdföre Nikolai Bobrikov till finländsk generalguvernör i augusti 1898 varslade om onda tider. Bobrikov försäkrade visserligen att han skulle respektera Finlands lagar och rättigheter. Men bara om dessa ”inte stod i strid med Rysslands intressen”.
En proposition om en ny värnpliktslag hade då lagts. Finlands egen militär skulle avvecklas och ersättas med värnplikt inom den ryska armén. Finländska soldater skulle alltså kunna skickas ut i Rysslands krig. Då Finlands lantdag avvisade förslaget, signerade kejsaren Nikolai II i februari 1899 ett manifest som berövade lantdagen möjlighet att behandla frågor av ”riksintresse”. Vad som var ett riksintresse bestämde tsaren.
Februarimanifestet har beskrivits som en statskupp. Nikolai II bröt mot konstitutionen och sin regentförsäkran.
Kejsaren troddes – inte utan grund, har historikerna senare visat – vara vilseförd av sina rådgivare, vilket gav anledning till den stora protestadress, undertecknad av 522 931 personer på tio dagar, som Nikolai sedan vägrade ta emot.
Hur man såg på saken i Vasa framgick då Bobrikov besökte staden i juni 1899. Vid järnvägsstationen fanns inga nyfikna och gatorna låg öde. Inte en enda officiell representant för staden eller länet mötte vid stationen. Förnärmad lät Bobrikov läxa upp Vasa läns guvernör Gustaf Axel von Kothen för försumlighet.
Fruktade vapendragare hade Bobrikov i ministerstatssekreteraren för finländska ärenden Vjatjeslav von Plehwe, krigsministern Aleksej Kuropatkin och Konstantin Pobedonostsev, överprokurator för den administrativa kyrkliga makten. De nämnda finns alla med på bilden här upptill.
Pobedonostsev sammanfattade att grundfelet i den västerländska kulturen ligger i rationalismen, parlamentarismen, onödig folkbildning och en föreställning om människans goda natur.
Hur illa det var i Finland hade Bobrikov sett själv under en studieresa: ”Icke på en enda post i landet har jag påträffat ryska män.” Inga tidningar i landet stödde den ryska regeringen. ”Det förekom mig, som gjorde jag en resa genom något utländskt land.”
Steg för steg drev Bobrikov nu genom sitt förryskningsprogram. En förordning om värnplikt gavs grundlagsvidrigt. Församlingsfriheten inskränktes. En övergång till ryska som administrationsspråk inleddes. Ryssar började utses till finländska ämbeten, i strid med regeringsformens bestämmelse om att ämbetsverken skulle befolkas av ”inhemske män”.
Till detta bland annat skärpt uppsikt över universitetet och kraftigt ökad censur. Tidningspressen förbjöds att på något sätt kritisera förryskningsmanifestet.
I februari 1900 började avdelningar av det ryska gendarmeriet förläggas till Finland. Med det infördes ett system för övervakning, angiveri och spionage.
Försöken att göra finländarna till ryssar mötte varierande reaktioner: undfallenhet, passivt, aktivt och till sist även väpnat motstånd.
Det gammalfinska partiet förespråkade långtgående eftergifter. Dess inflytelserike företrädare Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen (född som den helt svenskspråkige Georg Zacharias Forsman i Vasa) tog tillfället i akt att driva fennomansk språkpolitik: i princip stödde det finska partiet den inhemska regeringen, det svenska partiet däremot var ett separatistiskt överklassparti, förklarade han.
Det finska partiet splittrades dock i gammalfinnar, som höll fast vid en undfallenhetslinje, och ungfinnar, som hänvisade till konstitutionen och förespråkade passivt motstånd. Finlands arbetarparti, som grundades just vid denna tid (juli 1899), förklarade att målet var ekonomisk och social frigörelse för Finlands arbetarbefolkning, men att ”grundförutsättningen härför är bevarandet och skyddandet av Finlands nationella autonomi”.
För vanligt folk i bygderna vägde prästernas ord i predikstolen extra tungt. Ärkebiskopen Gustaf Johansson, född i Ylivieska, hade blivit känd som en orädd försvarare av den lagliga ordningen, men vände nu på kappan och uppmanade i ett herdabrev i augusti 1901 landets präster att kungöra och lyda den ryska regimens påbud.
En österbottnisk insidesskildring har getts av Lennart Hohenthal, son till prosten Klas Emil Hohenthal, som tjänstgjorde i en rad österbottniska församlingar. Fadern deltog sommaren 1901 i ett prästmöte i Mariehamn och refererade då diskussionerna för sonen, medicinestuderande och anställd som massör på stadens badanstalt. Huvudfrågan vid prästmötet var just om prästerna skulle kungöra förordningen om den nya värnpliktslagen.
”Ordföranden för mötet, ärkebiskopen, framhöll vältaligt alla de materiella obehag som möjligen och sannolikt skulle drabba de tredskande: prästerna voro ju också tjänstemän och måste sålunda, framhöll biskopen, underkasta sig regeringens påbud utan att granska hvad som var lag och hvad icke. Gud skulle nog fritaga prästerna från ansvar!”
