Detta tal föll prästerna i smaken, enligt Lennart Hohenthal, men dock inte alla. På nyåret 1903 mottog hans far, vid det laget kyrkoherde i Laihela, en skrivelse undertecknad ”Pohjanmaan pappeja” (präster i Österbotten) med uppmaning att besöka samtliga fjorton präster inom Kalajoki prosteri för att försöka påverka dem att inte skicka in värnpliktlängderna och i stället skriva under en protest mot uppbåden.
Klas Emil Hohenthal tecknade sig som första namn på protestlistan, därnäst församlingens kaplan. Då fadern vid tillfället låg sjuk, åtog sig sonen att göra resan. Sedan barndomen kände han bibeln och de teologiska argumenten.
Redan på den första anhalten på resan, i Ylivieska, kom det till ett häftigt meningsutbyte. Kontraktsprosten Jonathan Montin hävdade att det passiva motståndet var en hädelse mot Gud. Hos kyrkoherden i Alavieska, August Laaksonen, slutade diskussionen med att Lennart Hohenthal ironiskt bad om ursäkt för att han stört prästen ”i hans lyckliga lugn och okunnighet”.
På liknande sätt utföll de flesta av besöken hos församlingsprästerna. I Haapajärvi väsnades och skrek kyrkoherden Vilhelm Vaurio ”att jag skulle vända om hem och icke fara omkring som en missdådare i bygderna”. Den ende i Kalajokiprosteriet som skrev på protestlistan var den tillförordnade unge kyrkoherden i Oulais, Niilo Holmström.
Erfarenheterna gjorde djupt intryck på Lennart Hohenthal:
”Följderna af prästernas uppträdande visade sig snart i folket. Eftersom prästerna försvarade regeringens handlingar, måste väl dessa vara berättigade. Så uppstodo angifvare och aflönade spioner, som försvarade sin brottsliga skändlighet med att de tjänade regeringen.”
Motståndet mot värnpliktslagen visade sig särskilt starkt i svenska Österbotten. I många av församlingarna fanns vid uppbåden 1902 ingen på plats överhuvudtaget. För landskapets sydliga del, mellan Vasa och Sideby, finns uppgiften att anmälningsprocenten var 4,8 procent av de uppbådade. I Vasa län som helhet var siffran 15,8 procent, i hela landet 42 procent.
Många kommunstämmor obstruerade, till exempel kunde Närpes inte utse någon uppbådsnämnd, då ”inga lämpliga ledamöter” gick att hitta. Länets alla militärläkare anmälde inför uppbåden laga förfall.
En viktig roll spelade de förbjudna trycksakerna, som ingående berättade om sådant som den ryska censuren tystat. Mest spridd blev tidningen Fria Ord/Vapaita Lehtisiä, grundad år 1900 av Konni Zilliacus, tryckt i Stockholm och trots hård bevakning insmugglad storskaligt till Finland.
Betydelsefull för opinionsbildningen blev aktiviteten inom Kagalen, grundad som en hemlig organisation i augusti 1901, med juridikprofessorn Leo Mechelin som förgrundsgestalt. I Österbotten blev hovrättsassessorn Eric von Troil en samlande kraft.
År 1902 tillkom Kvinnokagalen, grundad av Maissi Erkko och Tekla Hultin. Ett finskspråkigt flygblad ”Kodin tehtävä nykyhetkenä”, författat av Helmi Setälä, gjorde organisationen känd över landet. Kvinnokagalen spred effektivt även de insmugglade trycksakerna, agerade för att barnen inte skulle lära sig ryska och samlade diskret in pengar till motståndsarbetet.
Kring de kvinnliga smugglarna finns mängder av historier. Vanligt var att under besök i Stockholm ”vaddera” dåtidens långa kjolar med de förbjudna trycksakerna, tryckta på tunt och lätt papper. Charlotte Schauman (styvmor till Eugen Schauman) hade fördelen att vara lång och mager och undergick i Stockholm en snabb gödningskur utan att väcka uppseende.
Stadsläkarhustrun i Ekenäs Sofia Stenbäck beskrev sin roll så här:
”Jag förseddes med en dubbelbottnad kappsäck och en underkjol bestående av enbart fickor. Det var ett spännande nöje att till synes lätt och obesvärat, mitt för bevakningens ögon landstiga i Helsingfors eller Åbo. Till sistnämnda stad medförde jag en gång dessutom en korg innehållande vackra vetebrödslängder, i vilken förbjuden litteratur var inbakad. Aldrig råkade jag ut för misstankar eller närgången granskning av bagaget.”
På gammalfinskt håll grundades en motkagal, med starkt inslag av präster, som turnerade med motpropaganda under förklädnad av nykterhetsföredrag.
Hovrätterna i Åbo, Vasa och Viborg framstod som verkliga motståndsfickor mot förryskningen. Totalt kom Bobrikov att avskeda 56 tredskande hovrättsledamöter.
