En insats av Vasa läns guvernör Fredrik Björnberg, som tillträtt efter von Kothen 1900, förtjänas att berättas. Björnberg hade under sin tidigare ryska militärkarriär blivit bekant med tsarfamiljen, bland annat under fem år i kejsarens livvakt. I mars 1902 reste han till Petersburg och beviljades audiens både hos tsaren och dennes mor Maria Feodorovna.
Änkekejsarinnan Maria, född som prinsessan Dagmar i Danmark, hade sedan sonen Nikolaj II:s trontillträde varit dennes viktigaste rådgivare, och hon hade starkt motsatt sig sonens politik i Finland.
Björnberg vädjade inför kejsaren och änkekejsarinnan nu, med förbigående av både generalguvernören och senaten, om ett återkallande av värnpliktslagen. Björnberg ska ha gjort ett starkt intryck på kejsaren, som svarat: ”Far lugnt hem, allt ska ordnas!” Tsaren uttryckte efteråt för sin mor sin besvikelse över att ha blivit förd bakom ljuset gällande Finland.
När von Plehwe fick höra om audiensen skyndade han sig för sin del att – framgångsrikt – framställa Björnberg som en lögnare.
I ett känt brev från änkekejsarinnan till sonen i oktober 1902 klandrade hon honom så här:
”Det är en fullständig gåta för mig att du, min kära goda Nicky, vars sinne för rättvisa alltid varit så starkt, nu väljer att bli ledd och bedragen av en sådan lögnare som Bobrikov! […] Allt det som gjorts och nu göres i Finland är baserat på lögn och bedrägeri och leder direkt till revolution. Du har aldrig lyssnat till någon, som kunnat berätta dig sanningen om läget i detta land, utom Björnberg, och han kallades, naturligtvis, en lögnare. […] Tro mig och avskeda Bobrikov, detta onda genius!”
Så blev det inte. Under året 1903 drog Bobrikov i stället åt tumskruvarna ytterligare. Björnberg begärde avsked på eget initiativ, ett antal övriga guvernörer med för stor integritet avskedades.
Samtidigt drev Bobrikov på för att öka sina befogenheter ännu mer. En framställan om ”förstärkt skyddstillstånd” i Finland underställdes kejsaren, och den 15 april 1903 kunde Bobrikov återvända till Finland med ”reskriptet om den statliga ordningens och det allmänna lugnets vidmakthållande”, allmänt kallad diktaturförordningen,
Gendarmeriet fick nu ytterligare befogenheter. Bobrikov började personligen leda ordet i senaten. Litteratur och läromedel av misshagligt slag började rensas ut. Under inspektionsresor hade Bobrikov funnit farliga yttringar av separatism i böcker som Topelius Boken om vårt land och Runebergs Fänrik Ståls sägner.
Bobrikov kunde nu också som han ville stänga all slags affärsverksamhet, förbjuda möten, upplösa föreningar och utvisa eller deportera människor. Omedelbart meddelades de första utvisningarna, bland annat för de i Vasa uppväxta bröderna Eugen och Reguel Wolff och den Pyhäjokifödda Jonas Castrén.
Totalt kom Bobrikov att avskeda över 300 ämbetsmän, av dem 18 senatorer.
I juli var det Eric von Troils tur. Han arresterades på öppen gata och fördes till sitt hem, där chefen för polisinrättningen i Vasa, Axel af Enehjelm, väntade tillsammans med åtta polismän. von Troil fick order att lämna landet inom sju dagar, en noggrann husundersökning genomfördes i både stadsvåningen och sommarvillan. Till och med barnen kroppsvisiterades.
Den 30 juli avreste von Troil med Sundsvallsbåten. Tidningarna fick inte med ett ord antyda att han blivit landsförvisad, men i hamnen väntade en stor folkmassa. Ombord på fartyget skakade han sin knutna hand mot Enehjelm. De församlade sjöng Vasa marsch.
Stockholm blev nu centralorten för den finländska motståndsrörelsen. Vid en ”Stockholmsriksdag” i september 1903 diskuterades möjligheterna till ett organiserat aktivt motstånd mot Bobrikovregimen. I mars 1904 genomfördes på Uleåborgsrektorn Mauno Rosendals initiativ en storsamling i Boden, där även tillresta socialister och finska allmogemän deltog, bland dem Kyösti Kallio från Nivala.
