EU:s elmarknad är ett slagfält för många intressen, och många av dem har gott om resurser för att backa upp sina argument. På senare tid har viktiga positionsförändringar inträffat på spelplanen. De traditionellt starka spelarna har vunnit terräng, när nu det mesta käbblet kring begreppskomplexet ”förnybar energi” börjat klinga bort.
Det betyder också att miljöorganisationerna, NGO:erna, får se till att hitta andra områden för sin aktivitetslust.
Till mans konstaterar vi att Europa är på god väg in i en Energy Transition, en smart energivärld där kostnadseffektiv vind- och solkraft har avdemoniserats och funnit sina platser i systemet.
Det blev inte (i alla fall än så länge) riktigt lika illa som den traditionella kraftindustrin och de, som ville värna tunga investeringar i maskiner och infrastruktur, befarade. Det funkar, vindsnurrorna levererar, solpanelerna likaså. Problemet är självfallet naturgivet: det blåser inte alltid och solen lyser oftast inte på natten.
Nästa steg har nu blivit att försöka utveckla instrument för lagring. Batterier utvecklas på bred front, elektriska fordon kan användas som mobila batterier, stationära jättebatterier av Elon Musks typ byggs.
I Bryssel förs nu en livlig debatt som känns viktig. Som så ofta hängs den upp den på en för allmänheten totalt ointressant fråga, den här gången kallad ”DSO-enheten”.
Så här ligger det till: TSO:er (Transmission System Operator, systemoperatör, som Fingrid) och DSO:er (Distribution System Operator, nätbolag, som Herrfors Nät) i EU har länge samarbetat på såväl nationell som europeisk nivå. TSO:erna har ett etablerat EU-organ, ENTSO-E, men DSO:erna saknar en liknande enhet.
Det formaliserade TSO-samarbetet blev 2010 början till en effektiv systemomvandling på EU-nivå. Nu bör enligt EU ett liknande samarbete med DSO:erna initieras genom en enhet, ENDSO-E, för att det tekniska samarbetet mellan system-operatörerna och lokala distributörer ska kunna ske på ett strukturerat vis.
Haken är denna: det finns cirka 40 TSO:er i Europa, men uppemot 3 000 DSO:er (och fyra lobbyorgan i Bryssel). Skapar detta ett problem för maktbalansen, undrar man? Kommissionen är tydlig med att det inte finns något behov av att jämra sig över denna diskrepans, utan vill framför allt få till stånd ett effektivt TSO-DSO-samarbete.
Att finna rätt representation och kompetens är nyckeln i detta avseende.
Enligt DSO:ernas uppfattning (torgförd av det största av deras lobbyorgan, Eurelectric) är flexibilitet det viktigaste, eftersom DSO-rollen utvecklas närmast slutanvändarna.
Huvuduppgifterna för ENDSO-E kan förutses vara relaterade till TSO:erna i gemensamma tekniska utmaningar, som kommer att innebära en omvandling av elsystemet, inklusive cybersäkerhet, flexibilitet och datahantering.
Förhoppningsvis kommer ENDSO-E att bemannas av samarbetsinriktade människor från den erkänt pragmatiska nordiska arenan.
Allt detta kan låta bra, men allt är långt ifrån frid och fröjd. Ett exempel: EU:s konkurrensdirektorat undersöker sedan mars i år om de begränsningar, som det tysk-holländska TSO-företaget Tennet infört i de gränsöverskridande elöverföringarna till Danmark, strider mot EU:s antikartellagar.
”Energi ska flöda fritt i Europa, så att el som produceras i en vindfarm i ett land kan nå användarna i ett annat”, säger kommissionären Margrethe Vestager (som är danska) i ett uttalande, och fortsätter:
”Om det bevisas att Tennet gynnat sig självt, så bryter detta mot EU:s kartellregler, och utgör missbruk av dominerande ställning på marknaden och innebär såväl diskriminering av icke-tyska elproducenter som en segmentering av EU:s inre energimarknad.”
Summa summarum: egenintresset är svårt att utrota.
Bilden för nätbolagen mörknar också av det som många ser som en dold agenda från EU-kommissionen: denna vill dels kunna tvinga fram vad DSO:erna ska och inte ska få hålla på med, dels minska antalet DSO:er, som i dag alltså uppgår till närmare 3 000 i Europa.
En metod kan vara att inordna ENDSO-E i en EU-förordning, och därigenom kräva att ett antal renodlade DSO-koder tas fram. Klart är att samarbetsorganisationer som Lokalkraft Finland, där Katternö är medlem, kan komma att få händerna fulla med att strida för sina intressen i Bryssel.
