Inte mycket har synts om förslaget till EU:s taxonomi i de vanliga medierna. En anledning är säkert sakens svårgenomtränglighet. Det krävs åtskillig ansträngning för att forcera förslagets 512 engelskspråkiga sidor med tekniska och politisk-byråkratiska termer.
Ändå bedöms taxonomiförslaget, om det godkänns, få långtgående konsekvenser inte bara för energi- och miljösektorn, utan för hela den europeiska ekonomin, alltsammans med en prislapp som i slutändan ska tas om hand av EU-medborgarna.
EU-kommissionen beskriver syftet med taxonomin i sex punkter:
- Begränsning av klimatförändringar
- Anpassning till klimatförändringar
- Hållbar användning och skydd av vatten och marina resurser
- Övergång till en cirkulär ekonomi
- Förebyggande och kontroll av föroreningar
- Skydd och återställande av biologisk mångfald och ekosystem
Idén är att taxonomin ska identifiera vilka investeringar som är miljömässigt hållbara. Säger taxonomin att investeringen är grön (dvs. ”hållbar”), ger det guldstjärna i kanten och – så är tanken – bättre investeringsvillkor.
För att klassificeras som hållbar ska investeringen bidra väsentligt till minst ett av de sex målen, samtidigt som den inte väsentligt ska skada något av de andra målen, förklarar EU-kommissionen. Fossil energiproduktion är utesluten på förhand.
EU-kommissionen är själv inom ramen för sin Green Deal (”Den gröna given”) i färd med att pytsa ut 1 000 miljarder euro i gröna investeringar.
Men mer pengar än så behövs. En drivkraft till taxonomin finns därför även hos investerarkollektivet självt, framför allt hos institutionella placerare som pensionsfonderna. I dem hanteras ett ofantligt stort kapital och jakten på nya investeringsobjekt pågår ständigt. Av policyskäl vill många kunna beskriva sina investeringar som gröna.
Goda avsikter ska alltså omsättas i goda affärer. Vad som miljömässigt är bra ska taxonomin ge besked om.
