Dilemmat börjar när det här konceptet möter verkligheten. Det gäller både taxonomins innehåll och metoden för att besluta om den. Här en sammanfattning baserad på intervjuer med ett tiotal initierade personer.
Först om metoden:
Uppdraget att utforma ett förslag till granskningskriterier i taxonomin – alltså själva klassificeringen av vad som miljömässigt är gott eller ont – gavs gällande de två första av EU-kommissionens sex punkter till en 35 personer stor ”teknisk expertgrupp”, helt dominerad av miljöorganisationer och finanssektorn. På basis av det presenterade EU-kommissionen ett utkast till delegerad akt den 20 november.
Uppdraget gällande de fyra senare punkterna gavs i oktober till en arbetsgrupp, Sustainable Finance Platform. Efter massiv kritik mot EU-kommissionen för att den tidigare expertgruppen exkluderat de näringar, som taxonomin siktar in sig på, togs nu en del företrädare för dem med, utöver miljöorganisationerna och finanssektorn.
Även denna arbetsgrupp, med 58 medlemmar och tio observatörer, möts emellertid av kritik för att inte ha en rättvisande sammansättning.
Till exempel gavs en plats vardera till miljö- och klimatorganisationer som EIT Climate KIC, Declève International Union for Conservation of Nature, European Environmental Citizen’s Organisation for Standardisation, World Wildlife Fund, Transport and Environment, Agent Green, Birdlife, Chemsec, World Green Building Council, Ellen MacArthur Foundation, The Institute for European Environmental Policy, Climate Bonds Initiative, Green and Sustainable Finance Cluster Germany, Institut Louis Bachelier, Global Reporting Initiative, European Network of the Heads of Environment Protection Agencies, United Nations Environment Programme Finance Initiative och EU:s egen Europeiska miljöbyrån. Många av dessa organisationer har för övrigt EU som en viktig finansiär.
Som jämförelse gavs hela energisektorn bara tre platser: oljebolaget OMV (Österrike) och energibolagen Eon (Tyskland) och Iberdrola (Spanien). Skogssektorn fick en enda representant (Lotta Heikkonen för Nordiska skogägarorganisationernas förbund). Jordbrukssektorn i övrigt fick ingen representation överhuvudtaget. Inte heller hela bioenergisektorn, trots att den är den särklassigt största bland de förnybara energislagen.
Att graden av lobbyism kan spela en roll antyds av EU:s lobbyistregister. Under 2019 (det senaste året med full statistik) genomförde Transport and Environment 161 möten med EU-kommissionen, WWF European Policy Programme 152, Greenpeaces europeiska enhet 118 och Climate Action Network Europe 103. Som jämförelse genomförde Fortum 48 möten med EU-kommissionen, Vattenfall 21 och branschorganisationen Finsk Energiindustri 21.
På enbart denna del av EU-lobbyingen lade WWF närmare 3 miljoner euro, mer än Fortum, Vattenfall och Finsk Energiindustri tillsammans.
En annan typ av kritik som återkommer gäller den politiska processen. När taxonomigruppen lämnade sitt förslag den 20 november i fjol, gavs bara fyra veckors tid – till den 18 december – för så kallad ”konsultation”, dvs. möjlighet att lämna synpunkter på det 512-sidiga förslaget.
Eftersom ett förslag av denna typ enligt EU-reglerna inte behöver översättas till alla EU-språken, har i praktiken mycket få av EU-medborgarna haft en faktisk möjlighet att tillgodogöra sig innehållet.
Att trots detta 46 591 yttranden inkom under den korta remisstiden förklaras av att en stor del av inlagorna är ordagrant identiska. De är fråga om miljöaktivister som alla var för sig skickat in samma dokument.
En annan del av kritiken är att taxonomigruppens förslag avviker så starkt från den förordning, som den refererar till, att det går långt utöver den ram som ges för en delegerad akt. Förslaget borde därför gå igenom det ordinarie lagstiftningsförfarandet.
Mest av allt är det ändå arbetsgruppens klassificering som väckt reaktioner. I korthet bygger det på en uppdelning i ”god” och ”ond”, med en mellanvariant ”under en övergångstid acceptabel” – den term som används är ”transitional activity”. Vd:n för de finländska energiföretagens branschorganisation, Jukka Leskelä, jämför terminologin med titeln på westernfilmen ”The Good, The Bad, The Ugly”.
Enligt de föreslagna kriterierna skulle bland de etablerade energikällorna endast vind- och solkraften få en grön stämpel. De är alltså Good. För vattenkraftens och bioenergins del görs så långtgående kravspecifikationer att de i normalfallet bara skulle få stämpel som övergångslösningar. De är alltså Ugly.
Men verkligheten går inte att klämma in i en sådan klassificering, säger kritiken. Energi- och miljöfrågorna är ofta extremt komplexa. Olika intressen måste vägas mot varandra. Det som är bäst för den lokala miljön, kanske inte går bäst ihop med de politiska klimatmålen. Alla energikällor innebär någon typ av miljöbelastning. Vindkraft fungerar inte för elproduktion, om den inte kompletteras med någon annan kraftkälla som är planerbar. Till exempel.
Enligt EU:s energipolitik i många år är vattenkraft och bioenergi inte bara förnybara energikällor, utan även fundamentala för energiomställningen. Särskilt vattenkraften har guldstämpel, genom sina överlägsna egenskaper när det gäller att balansera ojämna elflöden.
Kärnkraften är inte förnybar, men har genom sin storskalighet obetydlig miljöbelastning i förhållande till den mängd el som produceras och den avger dessutom inte växthusgaser.
Hur EU-kommissionen kommer att hantera situationen är tillsvidare höljt i dunkel. Tanken var att den delegerade akten skulle ha presenterats redan den 31 december 2020. Efter den protestvåg som följt ligger gissningen i dagsläget på mars eller april i år. Från lobbyistkretsar i Bryssel hörs att den politiska aktiviteten i frågan är extremt hög från alla håll.
