Natten mot den 16 juni klockan 01.50 inleddes marschen från Uutusjärvi mot Lampero och Aunusslätten.
De ryska kanoner vi hade erövrat fordrade två hästar med en körkarl. Många körkarlar hade ännu inte hunnit återvända från permissionen. Även kompaniets ridhäst spändes nu för en kärra, och detta var första gången för den 6–7-åriga Tolan. Ingen ville ta hand om detta. Kanonchefen Gösta Sundqvist framförde som order från plutonchefen Loman att jag skulle ta mig an ridhästen, eftersom jag var van vid hästar i det civila.
Kärran drogs fram och John Sundstedt och Sven Lövbacka kom och spände i, när jag hade backat in hästen i skalmarna. De flesta av de övriga hästarna stod redan i rad. Jag fattade tag i tömmarna och manade på Tolan, som tog en väldig fart hur jag än stretade emot. Tolan var som officershäst inte van att gå i ledet. Mitt i allt gick hjulet över en sten och lasset stjälpte. Jag sprang fram och höll Tolan i betslet. Skalmen var bruten.
Goda råd var dyra! John såg en krokig ungrönn, högg den och Sven kom med spikar och hammare och spikade rönnen som stöd på den brutna skalmen. Ett nytt försök gjordes. Jag höll i betslet vid Tolans huvud och lyckades åter backa in hästen mellan skalmarna. Någon kom och tog i betslet medan jag gjorde i ordning tömmarna. En halv timme försenad in Tolan i den öppning i ledet, som var avsedd för hästen.
Det skulle hållas ett avstånd på 15–20 meter mellan fordonen. Men detta var en omöjlighet. Tolan slog knäna i det föregående fordonets gavelbräde. Jag var rädd att hästen skulle slå sönder sina knän. Efter några kilometer började Tolan lugna ner sig, varför jag inte behövde hålla så strama tyglar. Vi marscherade någon kilometer till och tog en kort paus för mat. Hästarna skulle ha vatten.
Någon mat blev det inte för mig. Jag fick stå och hålla hästen, medan vatten hämtades till den. Jag klappade den skrämda hästen på halsen och pratade med den. I väskan hade jag några brödbitar, som jag lät Tolan söka fram. Det var fråga om en klok häst och den började förstå. Jag var svettig, men ville inte ännu sätta mig på lasset som övriga kuskar.
Vi fortsatte och det gick bättre och bättre att agera hästkarl. Vid 11.50 hördes ljud från flygplan och någon ropade flyg-alarm. Det var dock två egna plan på hög höjd och nya rop hördes om att det var egna.
Men plötsligt dyker två ryska markstridsplan upp framför oss med avslagna motorer. Det ena planet öppnar eld, det andra lyfter lite och flyger längre fram längs kolonnen. De flesta får sina hästar över vägdiket in i en gles skog till höger, men Tolan står kvar som en bock vad jag än försöker.
Martin Englund från Esse körde längst fram och jag såg på avstånd att hästen stöp och att planet närmade sig Tolan och mig. Jag lindade tömmarna runt händerna och kastade mig på marken. Jag kunde se skytten, som hela tiden höll sin automatkanon i gång och spårade upp vägen med sina kulor.
Jag räknade ut att min sista stund var kommen, där jag låg på marken bredvid kärran, och drog händerna över huvudet. En del av mitt liv och hemmet hann registreras i min hjärna, innan jag konstaterade att flygplanet fanns bakom mig och fortsatte beskjutningen. Jag levde, liksom hästen!
Hur var detta möjligt? Min hjärna ältade olika alternativ och drog slutsatsen att skytten måste ha bytt kassett. Alla automatvapnen var försedda med kassetter. När en kassett var tom bytte man till en ny. Det tog några sekunder.
Martin Englunds häst och kärra måste bort från vägen och Martin, som var svårt sårad, togs om hand av sanitärer, liksom Högnäs som var lättare sårad. Martin dog på kvällen.
Det dröjde en god stund innan kärran var tömd och Tolan drogs till sidan av vägen. Jag stod hela tiden vid hästens huvud och talade lugnande och klappade den på halsen. Vi kom i väg och nådde en sandås med skog på båda sidorna om vägen, som var jämn och bra att köra på. På lämpligt ställe pausade vi. Jag var genomsvettig och delade mitt bröd med Tolan.
Vid återstarten klev jag upp på lasset och färden gick någorlunda bra. Men mina tankar var i olag och det slog mig att om man sitter uppe på en kärra, när markstridsplan anfaller, utgör man en säker måltavla. Jag hade fått skräck för dessa lågtflygande plan och sökte mig ner och gick i fortsättningen bredvid kärran. De andra kuskarna satt på sina lass.
När kompaniet vid 15-tiden marscherade på den jämna sandåsen, kom så åter markstridsplan farande i höjd med talltopparna med motorerna avslagna. Denna gång var de fem till antalet. Plötsligt slog de på motorerna och öppnade eld. Ett öronbedövande oljud följde och granater kreverade i träden och på vägen.
Ett par hästar gav sig i väg i sken i skogen och redskap och annat flög längs marken. Nu fick jag Tolan över diket, men där var det stopp. Jag sprang med tömmarna runt en tall, kastade mig ner i en liten grop vid tallstammens rot och höll tömmarna i handen. En eller flera granater träffade tallen på några meters höjd och skärvor sprakade och yrde upp marken.
En hel svärm av kulor gick över mig och träffade Tolan i gumpen och skar av lårmusklerna och de stora ådrorna. Hästen skrek till och reste sig och började slå bakåt och för varje gång sprutade blod som ur en sprutkanna över mina kläder.
Jag slog en knut på tömmarna och sprang och sökte upp plutonchefen och begärde att han skulle komma och se vad vi skulle göra. Han kom springande och såg eländet och sa: ”Spänn ur!” Jag försökte få Tolan att ta något steg framåt, men detta gick inte. Plutonchefen drog sin pistol och jag steg lite till sidan med tömmarna i händerna, när han avfyrade ett skott i pannan och Tolans lidande var över.
Jag tror att plutonchefen avfyrade ett skott till, men det var sådant oljud att man inte riktigt visste vad som skedde. Den ståtliga ridhästens saga var all när den föll på skalmarna och blev liggande i skogen. Jag frågade chefen om jag skulle försöka få bort seldonen. Svaret blev att det hade vi inte tid med. Vi måste snabbt vidare.
Körkarlen framför mig hade fått träff i bakbrädet och kompaniets tjärtunna slogs sönder och tjäran rann ut. Detta märkte inte körkarlen. Oljudet från planen och deras automatvapen gjorde att det var omöjligt att uppfatta allt som hände.
Efter detta fick jag en skräck för markstridsplan som aldrig skulle gå ur. På ett sätt var det en lättnad att inte ha ansvaret för Tolan, men jag tyckte synd om den fina hästen, som hade varit sårad två gånger förut.
Den 22 juni är regementet framme vid Tienhaara, Viborgs västra förort. Viborg har utan större motstånd fallit två dagar tidigare. Gösta och hans kamrater har mött mängder av flyende finska soldater. Några av dem har kastat glåpord efter ”svenskarna” och beskyllt dem för att vilja förlänga kriget.
I Viborg har ryssarna nu förberett en enorm styrka för att ta sig över det sund och den bro som finnas mellan staden och Tienhaara. Gösta och hans kanongrupp lyckas få sin kanon till en ställning vid den så kallade Hackmans villa, därifrån de kan beskjuta brofästet.
