I stridens öga

Bruna bylten vällde skrikande fram i tusental. De blev feta byten för vår kanon.


Vid Hackmans villa den 25 juni 1944.
Vid Hackmans villa den 25 juni 1944.
Bild: SA-Kuva



Vid Hackmans villa den 25 juni 1944.
Bild: SA-Kuva


 

Efter ett par timmar färgades himlen röd i öster, när en stor solskiva blottade sig över horisonten denna midsommaraftonsmorgon den 23 juni. Nyvakna ryssar väckte oss med häftiga eldskurar och försökte göra sextioettorna nervösa.

Länge behövde vi inte vänta förrän ljudet från hundratals tunga bombplan nådde oss och tilltog i styrka. Planen bildade formationer på bred front omgivna av ettriga, snabba jaktplan, som likt ilskna bin var beredda för angrepp om motståndare närmade sig.

När armadan, vars laster tydligen inte var avsedda för oss, passerade var det omöjligt att tala med varandra. Luften och marken vibrerade och vi kände oss som små oskyddade myror där vi låg i grunda små gropar.

Snart öppnade bombplanen sina luckor och tusental bomber blänkte i solskenet på färden ner mot mänskliga kamrater i andra förband. Strax därefter syntes otaliga svarta pelare av rök och träffat material högt upp i luften. Efter några sekunder hördes detonationerna, som påminde om fruktansvärda utdragna åskväder.

Flygplanen gjorde en vid lov och återvände mot söder. Vid det laget blandade vårt luftvärn och egna jaktplan sig i leken och alla fiendeplan nådde knappast sina baser.

 

Även om lasterna hos midsommaraftonens första flygarmada inte var avsedda för oss soldater i 61:a regementet behövde vi ingalunda vänta länge innan vår tur var kommen.

Klockan 7 denna morgon bjöd ryssarna på en eldkoncentration som vi aldrig tidigare hade upplevt. Vi som inte då var vid kanonen sökte skydd i det näste som tillfälligt rests upp mot bergväggen. Vi kände oss rätt säkra, tills en granat kreverade i en gran ovanför nästet. Splittret flög omkring, dock drabbade vi inte värre än att vi blev tillfälligt döva av smällen.

Skrällen gav hursomhelst en tankeställare, och när granaterna kom lite glesare sa Gösta Sundqvist: ”Nu pojkar ska vi börja gräva med de spadar som vi har”, och ingen drog sig för uppgiften. Vi grävde så att svetten rann, men kom ned endast omkring 60 centimeter. Vi lade jorden på gropkanten och fyllde upp för att sedan lägga stockar som tak.

Det här diket var ett par meter från vårt tidigare näste, som vi lät stå kvar. Vi försökte hitta lämpliga stockar av de träd som granaterna hade fällt. Våra sågar fungerade allt sämre på grund av de många granatskärvorna i stammarna.

Vi var hungriga och också törsten tilltog, trots att vi låg bara ett femtiotal meter från vattnet. Där flöt drivor av döda fiskar och snart skulle vattnet fyllas med döda fiendekroppar.

Ryska bombplan, skyddade av små jaktplan, flög åter in över området och fällde sina laster. Det kändes som om en jordbävning. I en våg räknades omkring 150 plan in. Luftstrider pågick mellan de ryska planen och på vår sida tyska och finska plan. Denna dag sköts omkring 20 ryska plan ner över vårt område, men även finska plan träffades.

Fienden försökte på nytt söka sig fram i grupper för att gå över sundet, men avvisades. Nya flygplan, åter i hundratal, visade sig och lättade sina laster. Våra jaktplan mötte och luftvärnspjäserna sköt. Ryssarnas gjorde försök efter försök att skrämma sextioettorna på flykt, men vi visade dem att de mötte försvarare som inte lämnade groparna i första hand.

 

Maskingevärsskytt väntar på order i Tienhaara.

Maskingevärsskytt väntar på order i Tienhaara.
Bild: SA-Kuva

 

Följande stora eldöverfall satte ryssarna i gång strax efter klockan 11. Det var för ryssarnas del säkert tänkt som det avgörande. Men de tog åter fel.

Vår grupp, som för tillfället inte låg vid kanonen, kastade sig ovanpå varandra ner i det smala nygrävda diket. Jag låg överst på kanonchefen. Vi var tysta, men försökte hålla munnarna öppna. Kanonchefen sa att det här var värre än vid Summa, där han varit under vinterkriget.

Till vår tidigare grop strax intill kom fyra pojkar från andra kompaniet springande och tryckte sig där mot bergväggen. De började sjunga för allt de var värda, rätt vanligt som en metod för att försöka behärska rädslan.

Plötsligt hände det som vår kanonchef hade anat. En förskräcklig smäll följde när en större granat via ett träd rikoschetterade rakt ned i granngropen. Det svartnade för våra ögon, vi kippade efter andan och försökte komma upp från vårt näste. Rök fyllde luften. Blod och sönderslitna kroppar fyllde vår tidigare grop.

En av de fyra gav i från sig kvidande ljud. Vi drog fram honom, jag tog fram mina sårbindor och började förbinda och rengöra honom. Andra kom med mera förband, och om jag minns rätt fick denna sårade tretton olika förband. Trots de många såren verkade kroppen hel, om än blodig. Kamrater eller sanitärer förde bort den sårade efter att granatelden flyttat sin koncentration lite bakom oss.
Efter den enorma eldinsatsen över IR 61:ans område under en timmes tid – uppskattningsvis 20 000 granater, till en del från hundratals bombplan –är det svårt att fatta hur något levande fanns kvar. Upprivna kratrar fanns överallt, röken stod tät. Vapnen var nedsölade av jord och träck.

Pojkarna på vår sida putsade hastigt sina vapen. Efter att fienden flyttat den tyngre elden längre bakåt följde nästa fas. Ryssarna hade samlat mängder med båtar av olika slag, och bruna bylten vällde i tusental skrikande ner längs med sluttningarna på andra sidan sundet, tydligen tvingade av bakomvarande pådrivare.

Längs med järnvägsvallen, där ryssarna tydligen under natten hade grävt in fickor som skydd, strömmade en annan brun massa fram. Det blev feta mål för vår kanon, från vilken vi hade fri sikt. Vår andra kanon, som låg på stranden norr om bron, gav eld mot samma mål, varför vi åstadkom en häftig korseld vid brofästet.

Fienden öppnade eld med maskingevär och andra handeldvapen och använde explosiva kulor, som gjorde oss förbryllade. Kulorna exploderade överallt, som om fienden hade varit mitt ibland oss, och det gick inte att tala med varandra.

Men det förunderliga var att ingen i vår grupp träffades. Ryssarna sköt för högt.

 

Gösta på återbesök vid ruinerna av Hackmans villa i augusti 1991.

Gösta på återbesök vid ruinerna av Hackmans villa i augusti 1991.
Bild: Gösta Karlssons fotoalbum

 

Ryssarna lyckades inte med sitt genombrott i Tienhaara, deras förluster var enorma. Nästa stor anfall riktades sedan mot Tali och Ihantala, där sedan ännu ett avgörande slag ägde rum, beskrivet som det största någonsin i Norden. Även här kunde ryssarna avvärjas, med stora förluster också på den finländska sidan.

 

Gösta Karlsson gav i samband med sin hundraårsdag den 20 september 2022 ut en bok om sin uppväxt och sina krigserfarenheter, Från tonårssoldat till krigsveteran, Förlaget Scriptum.

TEXT: Svenolof Karlsson, son till Gösta