Datum för transplantationsdagen var i det närmaste poetiskt: 2.2.2022. En vecka före dagen i fråga fick Niklas ett samtal från kirurgen.
”I din njure finns tre pulsådror, men din son har två. Det är en liten riskfaktor.”
På kirurgens fråga om Niklas tyckte att man trots allt skulle genomföra transplantationen kom svaret direkt: ”Vi håller oss till planen. Nu kör vi!”
Vid den här tiden härskade covidepidemin. Det förenklade inte saken.
”Vi steg på morgontåget från Bennäs till Helsingfors. Jag ville inte ens tänka på vad som väntade. Min skyddsmekanism tog över”, berättar Johannes.
”Vi var två tystlåtna män. Vi undvek tankar om framtiden och känslor. Vi sade varandra att allt säkert skulle ordna sig till det bästa”, säger de med en mun.
Dagen före transplantationen fick Johannes sin sista dialys. Far och son åt sjukhusmaten tillsammans i kantinen, men i övrigt tillbringade de tid på respektive rum.
”Jag försökte ta så lätt på det som möjligt”, säger Johannes, ”tittade på någon serie på Netflix. När stunden var inne kramade vi om varandra och önskade varandra lycka till. Hojtade något om att ses när det var över.”
Niklas togs till operationssalen först.
”Jag var väl lite spänd, men inte rädd. Jag har stor tilltro till finländska läkares yrkesskicklighet. Så fick jag ’en klubba i pannan’ och förpassades till fjäderholmarna”, säger han.
Johannes reagerade annorlunda. För honom stod livet på spel.
”När jag togs till operationssalen började jag skaka i hela kroppen. Jag fick en helt sjuklig ångest. Jag frös. Jag frågade mig, tänk om något går fel? Min sista tanke innan narkosen började bita var: Tänk om jag inte vaknar upp igen? Sen önskade man mig ’god natt’ och allt svartnade.”
Transplantationen gick bra, frånsett att Niklas fick en blödning. Den kunde lyckligtvis hävas utan operation.
”Huvudsaken var att min njure genast började fungera i Johannes kropp. Och att det inte blev någon avstötningsreaktion”, säger Niklas.
Johannes var förstås också han överlycklig.
”Det var underligt att tänka sig att jag bar på en av pappas njurar, som utan vidare satte i gång med att fungera! Den känslan finns det inte ord för. I det undermedvetna hade helat tiden känslan gnagt att njuren skulle börja avstötas.”
Far och son möttes följande dag. Johannes var spänd.
”Jag brydde hjärnan med hur jag skulle visa pappa min tacksamhet. Han hade ju på sitt sätt skänkt mig ett nytt liv.”
Återseendet var hjärtevärmande. Två hjältar hälsade på varandra med knytnävarna på covidvis: ”Vi tittade på varandra och sa i mun på varandra: Det här gick ju bra!”
