Fysiskt återhämtade sig Johannes snabbt. Redan efter ett par dagar trampade han på sjukhusets konditionscykel. Njuren fungerade till hundra procent.
”Jag tyckte det var otroligt”, utbrister Niklas. ”Där satt pojken och trampade med min njure i sig!”
Efter en vecka kunde de lämna sjukhuset.
Niklas återhämtade sig hastigt: ”I början hade jag lite ont, men efter tre veckor kände jag mig okej. Jag kunde gå en första motionsrunda. Jag blev andfådd, men snart var kroppen som förut.”
För Johannes var det mer komplicerat. Människor i omgivningen inser inte nödvändigtvis allt som en transplantationspatient går igenom. Det kan verkligen inte jämföras med en service på bilen.
”Bekanta och obekanta påpekade att jag borde vara världens tacksammaste människa. Jag fick om och om igen höra ’wow, din far är en riktigt hjälte*! Han hade gett mig världens största gåva. Samtidigt mådde jag så illa av mina mediciner att jag inte klarade att visa någon som helst tacksamhet.”
”Jag borde ha varit överlycklig över den nya njuren, men kände mig som en dålig människa. Som att jag hade sålt min själ. Men varför jag kände det så kunde jag inte begripa.”
I efterhand har han förstått att depressionen hörde ihop med alla mediciner.
Att Johannes som en ännu ung man fått ”förlängd livstid” innebar heller inte att de tidigare frågeställningarna runt sjukdomen försvann. Denna kommer alltid att påverka Johannes livsföring. Mediciner kommer att vara en del av varje dag också framöver.
”Att acceptera faktum gjorde ont, fast jag försökte vara glad. Den välbekanta hjärndimman fanns där. Jag blev återigen ordinerad kortison.”
Johannes vilja att återfå sin livsglädje skulle visa sig vara en medicin i sig. Han måste hitta på något och fick en glimrande idé. Tänk om skulle han göra en backpackerresa till Asien! Ensam.
Det hade då gått ett år sedan operationen. Läkarna rekommenderade inte en flera månader lång utlandsresa. En obekant bakterieflora och infektioner var några av riskerna.
”Men ingen hade nog kunnat stoppa mig. Det handlade om mitt liv, och det bestämde jag själv över. Jag packade ner ett par t-shirts och shorts i ryggsäcken. I övrigt fanns bara plats för mediciner.”
Johannes var borta i fyra och en halv månad. Han kuskade omkring i sju olika länder. Allt gick galant frånsett en magåkomma på Bali.
”Under resan märkte jag småningom att jag åter började likna mitt positiva jag. Folk trivdes i mitt sällskap, och jag trivdes med dem. Svullnaden började gå ner. Jag åt härliga rätter och träffade intressanta människor.”
I varje land lät han göra nya tatueringar. Var och en med en djupare innebörd.
”På Bali lät jag tatuera in två svalor som mellan sig har en brusten kätting. Budskapet är att man måste kunna släppa taget om tidigare dåliga erfarenheter.”
I Singapore ristade tatueraren in sloganen Boys do cry i stället för texten Boys don’t cry. Den gjordes så att bokstäverna n och t och den mellanliggande apostrofen är överstrukna.
”Jag hade redan länge planerat för den texten, eftersom jag är en känslosam människa. Jag hade en bra diskussion med en grupp kvinnor på ett hostel. Vi talade om könsroller. Om vad som förväntas av dem och hur sådana har förändrats med tiden.”
I Thailand fastnade hälften av en huvudbyst på huden. Ur den växer frodiga palmblad. Temat föranleddes av att Johannes alltid har fascinerats av tanken på en livsstil på en soldränkt ö.
”I Thailand hängde jag ihop med en kvinna under en vecka. Skoterfärd runt ön, underbara solnedgångar, god mat och träning tillsammans med förre mästaren i kickboxning [den thailändska nationalsporten muay thai] blev höjdpunkter.”
I Vietnam tatuerades en mytologisk drake in på huden.
”Jag har många vietnamesiska vänner och bekanta. Jag hade bekantat mig med deras kultur redan i Finland, nu kunde jag uppleva den autentiskt också på plats.”
På Filippinerna präntades ett palmblad på huden. I Japan en lotusblomma.
”Jag älskar Japan. Det var skönt att komma till ett svalare klimat och att umgås med lite lugnare människor. I Tokyo träffade jag gamla kompisar från Jakobstad. I Osaka stötte jag på nya.”
I Sydkorea kände Johannes av social ångest.
”Det gick över när jag kom att följa ett taekwondo-evenemang. Mot slutet fick jag själv gå upp och delta på scenen. Efter en och annan spark och volt fick jag väldiga applåder. Jag fick riktig vinnarfeeling av de underbara människorna!”
Den här gången gjordes tatueringen som en text med dekorativa sydkoreanska tecken. Efter frasen Jag är OK följde ytterligare siffran 7.
”Asienresan var det bästa som jag kunde ha företagit mig. Fortfarande tittar jag på foton från resan och drömmer om en ny.”
