Ursprungsmärkning av el är en invecklad historia
Två saker styr elektronernas väg i elnätet: De tar den kortaste väg till elanvändaren som nätet tillåter. Och de måste produceras samtidigt som elen används.
Det betyder att elproducenten aldrig – inte med full säkerhet – kan lova att elen från en viss anläggning går till en viss kund. Redan av det skälet att den el som anläggningen producerar kanske inte räcker till eller att anläggningen inte alltid kan hållas i drift.
Att köpa förnybar el, eller någon annan variant av el, betyder alltså inte nödvändigtvis att det är sådan man får i uttaget.
Trots det blir det allt vanligare att elsäljare säljer elavtal med löftet att bara en viss typ av el ska levereras. Hur är det möjligt?
Förklaringen är det system med ursprungsgarantier som införts efter politiska beslut. Det systemets förespråkare sällan säger högt är att ursprungsmärkningen av el är frikopplad från den fysiska elleveransen.
Systemet är numera europeiskt, men ursprunget ligger i Sverige. På Energimyndigheten där beskriver Johan Malinen, som med ett myndighetsperspektiv bevakar ursprungsmärkningen, hur systemet fungerar:
- Elproducenten får ett certifikat som anger elens ursprung för varje producerad megawattimme (MWh) el.
- Certifikaten säljs vidare till elhandlarna, som i sin tur annullerar certifikaten när elen säljs till slutkund.
- Elhandlaren är sedan enligt lag skyldig att redovisa elens ursprung på fakturan.
Problemet är att certifikatet gäller i tolv månader, medan den el som levereras alltså måste produceras i samma ögonblick som den används.
Ursprungsmärkningen av el är med andra ord frikopplad från den fysiska elleveransen. Maximalt klarar elsystemet i Sverige ett tidsglapp på sju sekunder. Så länge skulle det ta att släcka ner landet, om energitillförseln i elsystemet plötsligt skulle avbrytas.
”Problematiskt”
Johan Malinen tycker att systemet är problematiskt:
”Elnätet kan givetvis inte skilja på elektroner från olika energikällor. Men många som väljer en viss typ av el i sitt elavtal tror nog ofta att det är bara sådan el de verkligen får”, säger han.
Han beskriver ursprungsgarantierna som ett finansiellt instrument. Vad elkunderna de facto gör är att premiera el, som tolv månader bakåt i tiden redan producerats i systemet.
Egentligen är systemet långt mer komplicerat än så. Ursprungsgarantierna handlas i ett tjugotal av Europas länder, medan den el som används i regel produceras nära slutanvändaren.
Det ger den luriga konsekvensen att residualmixen (den ”blandning” av el som den kund får som tecknar ett ospecificerat elavtal) i Sverige för 2015 beräknades till 42 procent fossil, trots att bara 2–3 procent av den svenskproducerade elen i verkligheten kom från fossila energikällor.
”Miljövärdet av den svenska elen har sålts till övriga Europa, och indirekt har vi därifrån fått in fossil el i bokföringen”, förklarar Johan Malinen.
