”Jeppis har alltid varit en ganska vild stad och man levde därefter”
Ella Fitzgeralds Summertime hörs på caféet i Gloet i Helsingfors. Det är vardagsmorgon och klockan slår snart tio. Dörren öppnas. Man lägger genast märke till Marica Rosengård. Hon utstrålar en internationell sorglöshet, vänlighet och lugn.
I kopplet tassar den lurvige powderpuff-hunden Nisse, en korsning mellan kinesisk nakenhund och Jack Russell. Det känns uppfriskande att alla inte följer Regelfinlands hundovänliga paragrafer så bokstavligt.
Vi hälsar som gamla bekanta fast vi aldrig tidigare träffats. Vi är både hemma från Jakobstad, eller mer familjärt Jeppis. Marica beställer matchapannkaka med fruktsallad och kaffe. Medan hon väntar knäpper hon några bilder på utbudet i disken med sin telefon.
”Jag är beroende av Instagram och Twitter. Jag vill dokumentera allt åt folket nonstop”, skrattar hon. Vi kliver upp till caféets andra våning. Nisse gömmer sig under bordet mellan Maricas fötter. Där trivs han under hela intervjun.
Marica är ett 1960-talsbarn. Hennes barndom kan jämföras med Emil i Lönnebergas. Marica hittade ofta på hyss till andras förfäran.
”Jag spottade slembollar från balkongen på människor som gick förbi. Ibland slängde jag en igelkott full av löss i brorsans säng. Jag kunde också hoppa upp på ryggen på en gris och rida på den.”
De lugnare aktiviteterna bestod av att snoka i gamla saker på mommos vind. Och att undersöka övergivna hus. I scouterna lärde Marica sig att knyta knopar och gräva toaletter i marken. Marica drömde om ett yrke som filmregissör eller skådespelare.
”Jeppis har alltid varit en ganska vild stad och man levde därefter. En gång ropade jag till mina föräldrar att jag går över till grannarna. I verkligheten liftade jag med kompisarna till Tammerfors.”
Under gymnasietiden cyklade Marica till kiosken på rasterna. ”Jag köpte godis och bläddrade igenom alla modemagasin.” Släktingarna hade en frisörsalong i Jakobstad. De värvade Marica som hårmodell medan hon ännu var tonåring. Det var där det började.
”Jag fick ofta resa med dem till hårmässor. Det var roligt att få stå i centrum och få uppmärksamhet. Jag hade också alltid kameran med mig.” Marica var intresserad av fotografering i och med den äldre broderns fotograferingshobby.
Till Helsingfors flyttade hon genast efter åren i gymnasiet. ”Jag ville testa min lycka som modell. Jag hade ett starkt behov av att bli sedd och jag hade stora drömmar.”
Hon siktade in sig på Stockholm. ”Jag var där och svängde men det nappade inte.”
Då Marica återvänt till Helsingfors blev hon bekant med Marion Herold och Kirsi Kosonen. ”De trodde att jag kunde bli modell. Jag fick bo hos Kosonens i Munksnäs i samma torn som Ville Valo också senare ägt.”
Början av karriären var inte lätt. Men småningom fick hon luft under vingarna. Marica kom med i Anttilas kataloger och därefter i Stockmanns och Sokos. Reklamfotograferingarna kunde ge 1200–1600 mark per dag. ”Jag brände pengar och hade skoj.”
Hon sällskapade med sin blivande man, journalisten Kim Weckström. De gick ut tillsammans på restaurang Adlon. Där dansade Marica i sin orangefärgade haremdräkt till takterna av Abba och Pet Shop Boys. Ibland på helgerna dök Jörn Donner upp på brunch hemma hos dem.
I något skede hann Marica även studera journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan. Jörn Donners blivande hustru Bitte Westerlund och författaren Kjell Westö gick i samma klass och Marica har fortfarande kontakt med dem. Studierna avslutades dock inte då stora vida världen lockade. Men mycket gott fick hon med sig därifrån.
Marica är även en briljant och personlig skribent. Det lönar sig att läsa hennes blogg, The Rosengard Journal, som hon skriver med sin medryckande stil och utmärkta engelska. På bloggen finns dessutom hennes iögonenfallande bildinstallationer.
Marica ”upptäcktes” sedan av modellen Carita Järvinen, som det också skrivs om i den här tidningen. Med Caritas hjälp kom Marica till modellagenturen Eva Models i Paris. Från Paris reste Carita runt Europa i sitt modelljobb.
”Carita blev som en andra mamma för mig. Hon är ännu i denna dag en av mina bästa vänner.”
”Mitt första intryck av Carita var att hon var ganska mystisk. Senare stod det klart att vi båda är väldigt passionerade människor. Carita är en naturvårdare, aktivist och en sådan där liten ’häxa’ som gömmer små paket överallt”, avslöjar Marica.
”Carita dömer aldrig trots att vi kan ha olika åsikter om saker och ting. Det är härligt. Befriande. Nuförtiden är vi varandras ’telefonterapeuter’. För oss finns inga ämnen på svarta listan.”
Marica fick även arbeta med den legendariska Lenita Airisto.
”Lenitas stora modeshow reste utomlands, bland annat till Moskva. Jag minns hur konstigt jag tyckte det var att det inte ens fanns neonljus på gatorna. Man såg bara mjölk- och brödskyltar.”
Tiden med Lenita var hård men lärorik. Snabbhet och effektivitet uppskattades. ”Satt man i ett hörn och drömde eller läste en bok så kunde Lenita raskt komma och väcka en. Och gud nåde dig om du hamnade i hennes klor! Lenita var en krävande arbetsgivare. Jag har stor respekt för henne. Hon är en glimten i ögat-personalitet: energisk, vacker, intelligent och slagfärdig.”
Marica ler då hon minns ett av Lenitas tips gällande språkinlärning. ”Man lär sig nya språk genom formeln: en man per språk.”
