Det är en vacker morgon för drygt 40 000 år sedan i det landskap som vi i dag kallar Österbotten. En jägare är på väg hem med sitt byte efter en lyckad jakt, då han lystrar till av ett svagt ljud och plötsligt får syn på en främling. En lång stund stirrar de två på varandra – vem är den andre?
Kanske är det jägaren, en man med rött hår och blå ögon, som yttrar sig först:
”Vem är du? Vad gör du här?”
Kanske får han ett svar av främlingen, en lång man med mörkt hår och mörka ögon. Kanske ställer denne själv samma fråga till jägaren. Men de förstår inte varandra. Deras språk är helt olika.
För jägaren och hans släkt är detta troligen hemmalandskapet sedan urminnes tid. Någonstans i närheten finns fränderna. Men knappast kommer heller den mörka främlingen ensam. Någonstans har också han anhöriga, och troligen är de på vandring för att hitta ett ställe där de kan slå sig ner.
Hur avlöpte det här mötet? Uppträdde de två hotfullt mot varandra? Eller inleddes en kontakt där de lärde känna varandra och kanske på sikt lärde sig varandras språk? Började deras familjer umgås och samarbeta?
Vi kan inte veta det i det enskilda fallet. Men att den här typen av möte har ägt rum, många gånger, och troligen också i vår del av världen, är svårt att ifrågasätta mot bakgrund av vad vi vet genom den pågående kunskapsexplosionen om människans tidiga historia.
Mer än någon annan har Svante Pääbo bidragit till de nya kunskaperna.
Svante Pääbos egen historia är anmärkningsvärd. Han växte upp i Stockholm med sin mamma, den estniska kemisten Karin Pääbo, och träffade sin pappa Sune Bergström bara på lördagarna – pappan, sedermera nobelpristagare i medicin, var nämligen gift på annat håll.
Som trettonåring fick Svante följa med sin mamma till Egypten, vilket väckte intresset för mumier. Han läste koptiska och blev vän med Rostislav Holthoer, professor i egyptologi i Helsingfors. Sedan tog intresset för molekylärbiologi över, och med det föddes en framgångsrik forskningskarriär.
Som forskarstuderande 1985 lyckades Svante Pääbo isolera DNA från en 2 400 år gammal mumie, vilket ledde till en inbjudan till Berkeley, där han arbetade ihop med biokemisten Allan Wilson (känd för sin ut-ur-Afrika-hypotes). 1997 fick Svante Pääbo uppdraget att bygga upp verksamheten vid det nystartade Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig och är sedan dess chef för institutets avdelning för genetik.
Samma år gjorde Svante Pääbo världssensation genom ett publicera resultaten av den första analysen av neandertal-DNA, som extraherats från det tidigaste fyndet av en neandertalindivid i Neanderdalen i Tyskland 1856.
Det var fråga om mitokondrie-DNA, som spårar släktskap på mödernet, och slutsatsen var att neandertalarna och vår människoart, Homo sapiens, hunnit utveckla sig så långt från det gemensamma släktträdet, att de två människoarterna inte kunde få avkomma tillsammans. Med andra ord skulle neandertalarna ha dött ut utan att lämna några genetiska spår efter sig.
Men detta var bara en första liten öppning i det enorma arkiv av information som gamla genfragment innehåller. En vild forskningsjakt har följt, där frågan både för Svante Pääbos forskningsgrupp och andra forskargrupper har gällt dels att få tag på så mycket DNA-material som möjligt från neandertalben, dels att få ut så mycket information av DNA-materialet som möjligt.
Med de växande kunskaperna har teorier bekräftats och förkastats. En av Svante Pääbos upptäckter (2002) gäller att neandertalarna har samma ”språkgen”, FOXP2, som den moderna människan. Med andra ord: ett starkt stöd för att neandertalarna hade ett avancerat tal.Ett mål blev snart att rekonstruera neandertalarnas genom i sin helhet, alltså organismens samtliga gener, med all den ärftliga information som där finns kodad.
2010 publicerade Svante Pääbos forskargrupp två banbrytande studier. I den första fick han vederlägga sig själv:
- Människor med ursprung i dagens Europa och Asien – men inte i Afrika – har ärvt 2–3 procent av sitt DNA från neandertalarna.
- Mitokondrie-DNA från ett lillfinger hittat i en grotta i Altaibergen i Ryssland visar spår av ytterligare en människotyp (döpt till Denisovamänniskan). Bland annat melanesier härstammar delvis från Denisovamänniskan.
Nästa överraskning var att papuaner, förutom inslag av neandertal-DNA, även bär på 4,8 procent Denisova-DNA. Hela sju procent av papuanernas DNA kommer från nu utdöda människoformer.
Helt utdöda är de alltså inte. Européer är som sagt i genomsnitt till 2–3 procent neandertalare och ytterligare till någon liten del Denisovamänniskor.
Detta raserar samtidigt föreställningen att Homo sapiens invandrat till Europa direkt från Afrika. Uppenbarligen tog vi en sväng genom Ostasien innan vi anlände hit. På den vägen träffade vi Denisovamänniskor och fick barn med dem.
En analys publicerad i mars i år tyder på att vår människosort före ankomsten till Europa under minst tre perioder haft genutbyte med neandertalare och under en period med Denisovamänniskor.
På vägen från Afrika har vi långsamt bytt färg på hud, hår och ögon som en anpassning till det kalla klimatet här norröver.
Långt före oss utvandrade också neandertalmänniskornas föregångare från Afrika. I något skede isolerades de i Europa och utvecklades för kanske 250 000 år sedan till det vi numera kallar neandertalare. När vi anlände hit, var detta alltså neandertalarnas land sedan 200 000 år. De är de verkliga européerna.
Vad hände genom mötet mellan dem och oss?
Säkert ledde kontakten till både fredligt umgänge och aggressiv konkurrens. Det vi vet är att neandertalarna till sist försvann och vi tog över. Teorierna är många om varför just vi blev överlevarna.
Olika studier ger olika besked om när neandertalarna dog ut. Längst levde de kvar i södra Spanien, de senaste fynden av dem uppskattas vara omkring 22 000 år gamla. I vart fall levde moderna människor och neandertalare parallellt under tusentals år, och måste ha varit väl medvetna om varandras existens.
Intressant är att mötet mellan de två människosorterna sammanfaller med en kulturexplosion: det blev vanligt att smycka sig och göra avbildningar. Kontakten med de andra, främlingarna, väckte frågan om ens egen tillhörighet och identitet.
De andra liknar oss, men är samtidigt olika. Det är klart att sådant kan få en att undra vem man egentligen är själv.
