Sarah hade alltid önskat sig ett barn. Men hon var osäker på om hon skulle orka med all den rumba det innebar. Rollmodellen var hennes egen mamma, som nästan helt själv tagit hand om och fostrat barnen.
”Pappa var nog fysiskt närvarande, men deltog sällan i slitgörat.”Sarah ville inte uppleva det samma som sin mamma. Hellre ett barnlöst liv än en ojämlik förälder, tänkte hon.
Många vänner och bekanta fick familjetillökning. Sarah och hennes man kände suget, men tyckte att det var bäst att vänta. Mannen ville dessutom först slutföra sina lärarstudier och få ett fast jobb. De bodde då i Åbo, Sarah studerade teologi vid Åbo Akademi parallellt med att hon var pastor i metodistkyrkan, en uppgift som hon verkligen älskade.
2012 ändrades förutsättningarna, när hennes man fick en ordinarie lärartjänst i deras gemensamma hemstad Karleby.
Tillbaka på hemorten kändes det som om världen plötsligt rasat samman. De kretsar som de kommit in i och de vänner de hade fått fanns kvar i Åbo. Det var svårt för Sarah att få ett nytt arbete, hon hade svårt att anpassa sig till situationen.
Hjälp, vad är detta?
Ett par månader efter flytten gjorde Sarah ett positivt graviditetstest. Härligt! Sarah kände att hon var mogen att bli förälder.
”Vi hade tid och vi hade ett stort hus. Barnet var mer än välkommet. Och graviditeten gick bra.”
Babyn föddes med kejsarsnitt. Första natten skrek babyn i ett. Och andra natten. Och tredje…
”Jag frågade, varför har ingen förberett mig på det här? Inte var det ju så här det skulle vara!”
Hemma började det ändå snart fungera rätt väl. Mjölken räckte till och operationssåret läkte fint. Theo var en glad liten gosse som växte och mådde fint. Pappan deltog aktivt i skötseln av barnet ända från början, berättar Sarah.
”Om jag någon gång råkade vara borta, till exempel på gympa, och inte kunde amma, så gav min man mjölk i nappflaska. Att det var jag som tog ut moderskaps- och vårdledighet och stannade hemma var helt naturligt, jag hade ju inget heldagsjobb att återgå till.”
Så småningom flyttade de in i sitt nyinköpta hus och allt borde ha varit frid och fröjd.
Energin falnar
Då Theo blåst ut sitt första ljus på födelsedagstårtan, märkte Sarah emellertid att hennes eget ljus hade falnat. Hon isolerade sig och hade inte ork att gå någonstans, göra någonting. Den tidigare så pigga Sarah kände en stor hopplöshet.
”Var det verkligen så här tungt att vara mor? Så mentalt tomt. Hela tiden fullt upp, beredskap 24/7 oavsett om jag orkade eller inte. Jag kunde inte ens gå i duschen ensam, också där måste jag ha med mig babyn.”
Sarah började undra om hon egentligen hade velat bli mamma, om hon på förhand vetat vilket enormt jobb det innebar. Tankarna ledde till självförebråelser och skamkänslor.
”Det var fruktansvärt att inte kunna känna en djup glädje för barnet. Jag tyckte jag hade misslyckats.”
Sarah försökte övertyga sig själv om att dilemmat berodde på att hon var trött och ensam, att hormonerna spelade ett spratt. Problem som dessa var väl normala i en omvälvande livsförändring?
Om jag bara inte fanns
Sarah hade bestämt sig för att stanna hemma med barnet de två första åren. Det blev långa år. Hon tänkte på barnets bästa, men kände sig själv ensam.
Visst fanns det kompisar och mammor i samma situation, men Sarah varken vågade eller orkade öppna sig för dem.
”Alla verkade de så lyckliga och nöjda.”
Sarah tappade bort sig själv. Det fick olyckliga följder. Sarah började kämpa med mörka tankar, kanske hon bara skulle sluta existera?
”Hade det egentligen så stor betydelse? Jag tyckte inte om mitt nuvarande liv och ville inte längre vara med. Jag älskade mitt barn, men hatade att vara mamma”, suckar Sarah då hon minns tillbaka på de dystra tiderna.
”Jag blev ett monster. Då jag var trött och sliten var jag elak både mot Theo och mot min man.”
Sarah påpekar dock att hon har en inre samvetskompass och en stark rättskänsla.
”Om alla inte följer samma principer som jag, så blir jag arg, och det är förstås inte en sund reaktion. Vad jag har lärt mig är att saker och ting är komplicerade, allt är inte så som det ser ut.”
