I ett samhällsekonomiskt perspektiv finns för litet överföringskapacitet mellan länderna i Europa. Det framgår av prisskillnaderna i el mellan länderna.
Samma slutsats följer av behovet av försörjningstrygghet. Det måste finnas tillräckligt med kapacitet mellan länderna, så att olika väderförhållanden eller olika tekniska och ekonomiska situationer kan hanteras.
Historiskt sett har försörjningstryggheten varit en nationell fråga. Synsättet har varit att det bör finnas tillräckligt med produktionskapacitet inom landet för att hantera alla tänkbara scenarier.
Danmark var tidigt ute med att strategiskt använda utrikeshandeln med Sverige och Norge som en metod att trygga den egna elförsörjningen. Det var ett sätt att kostnadseffektivt kunna inkorporera stora mängder vindkraft i det danska kraftsystemet.
Om alla länder fortsätter med strategin att de själva ska kunna hantera sin försörjningstrygghet (utan utrikeshandel), så förloras de välfärdsvinster en väl utvecklad handel kan erbjuda. Det europeiska kraftsystemet blir därmed avsevärt dyrare för konsumenterna.
Ett enkelt sätt att avgöra om handelskapaciteten mellan två områden bör öka, är att se vad prisskillnaderna skulle vara utan den högre överföringskapaciteten. Är dessa stora nog för att täcka investeringen, så bör investeringen göras.
Ett annat sätt är att mer konkret jämföra de teknologier som tros komma att ingå i kraftsystemen framöver. Således är det sannolikt bra att koppla ihop kraftsystem som innehåller stora andelar av vind och sol med kraftsystem med mycket reglerbar vattenkraft.
Det är vidare bra att koppla ihop kraftsystem med mycket billig baskraft, som kärnkraft, med reglerbar vattenkraft och gaskraft.
Till kalkylen tillkommer samhällsekonomiska överväganden av att bättre kunna hantera frekvenshållning, dela på kapacitet i olika krissituationer, med mera. Detta blir allt viktigare vid ett volatilt utbud (med till exempel mer vind- och solkraft).
Mellan Sverige och Finland har prisskillnaderna de senaste åren drivit fram en omfattande handel, framförallt från Sverige till Finland. Kan detta leda till ett ödesdigert beroende av ”svensk” el i Finland?
Inte med automatik, leveranssäkerhet förutsätter inte självförsörjning. Den studie om utökad handelskapacitet mellan Finland och Sverige som Svenska kraftnät och Fingrid gemensamt utfört pekar också på många vinster.
En utökad kapacitet i norra delen av det svensk-finska nätet med 800–900 MW skulle år 2025 generera omkring 40 miljoner euro/år i samhällsekonomiskt överskott. Eftersom merparten beräknas bli en export från Sverige till Finland, är de stora vinnarna finländska konsumenter följt av svenska producenter.
Det är dock föga värt att bygga ledningar mellan länder, om de på grund av interna problem inte utnyttjas.
Ett exempel är växelströmsförbindelserna mellan Tyskland och Danmark, där den europeiska konkurrensmyndigheten för närvarande undersöker om den tyska systemoperatören Tennets inskränkningar av gränshandelskapaciteten utgör ett illegalt konkurrenshinder.
Även i den nordiska gränshandeln finns exempel: den tillgängliga kapaciteten mellan de norska och svenska prisområdena låg under första kvartalet 2017 på bara 54–68 procent. Vi kan anta att detta kostat svenska och finländska konsumenter (och norska producenter) en hel del. Mellan tummen och pekfingret rör det sig om 100–200 miljoner euro som svenska konsumenter betalar för mycket varje år.
Norge kännetecknas av svaga nät inom landet. Det återspeglas i ett förslag från Statnett om framtida norska nättariffer där Norge delas in i 16 prisområden jämfört med nuvarande fem. I detta pekas också omfattande interna kapacitetsproblem ut.
Det finns av det skälet rimliga skäl att misstänka att Statnett använder utrikeshandeln för att hantera interna nätbegränsningar (så kallad flytt till gräns). Om så är fallet, bör även Statnett undersökas för eventuellt brott mot konkurrensreglerna.
Det uppenbara problemet med att en del stamnätsoperatörer tycks kunna agera suboptimalt, genom ett agerande som inte främjar välfärden på hela marknaden, är att det kan leda till ett mer nationalistiskt tänkande.
Om inte finländska konsumenter kan lita på att handelskapaciteten finns tillgänglig även den kallaste vinterdagen, så tvingas de att tänka på elförsörjningen ur ett nationellt perspektiv.
En finsk-svensk forskningsstudie publicerad 2016 påvisade att dessa problem också uppstår som följd av att de nordiska systemoperatörerna har olika instruktioner.
Förenklat kan sägas att de svenska och finländska systemoperatörerna ska agera för nordisk nytta. De danska och norska systemoperatörerna ska agera för att tillvarata danska respektive norska intressen.
Den nordiska elmarknaden tycks sakna en reell konsekvensanalys av enskilda stamnätsoperatörers agerande för den nordiska välfärden. Detta urholkar också förtroendet för handeln och kan i förlängningen leda till att det blir mindre handel mellan länderna än vad som egentligen är samhällsekonomiskt optimalt.
Med ett sådant agerande blir det en nödvändighet för till exempel Finland att öka självförsörjningsgraden. De nordiska systemoperatörernas agerande kan leda till ett fångarnas dilemma, att ett välfärdsminskande beteende blir optimalt för det enskilda landet.
Detta är jämförbart med Trumps ståltullar. I stället för att skörda vinsterna med handel används samhällets resurser till ineffektiv produktion.
