Tinas och Gunnars yngsta barn, Petra och Ida, föddes 1992 och 1999. Hela barnaskaran var i olika skeden och konstellationer med mamma på jobbet i Bosnien, vana att hjälpa till och ta hand om varandra. En del av det som skulle lösas i vardagen testade ändå Tinas organisations- och problemlösningsförmåga på allvar.
”Framför allt gällde min oro de oröjda minorna. Det var livsviktigt att respektera varningsskyltarna. Vid ett tillfälle var vi verkligen i fara”, säger hon.
Starka vänskapsband och många minnen följde av Bosnienuppdraget, men också en sorglig insikt om vilken påfrestning det är att leva i ett litet samhälle så förstört av krig. Många kom till Tina med olika klagomål i hopp om att få någon skärv av de internationella restaureringspengarna.
”I dag råder en katastrofal situation i Bosnien. Det är fattigt och korrupt, tilliten människor emellan brister och konflikterna mellan folkgrupperna finns i hög grad kvar. Och efter den kommunistiska Titotiden har de religiösa samfunden nu fått alldeles för mycket att säga till om. Många är inrotade i seder som inte är synkade med ett modernt samhälle där man litar på kunskap”, säger Tina.
Åren med de sex barnen i lägenheten på Söders höjder gav en egen upplevelse om vad en plats kan betyda.
”Alla i familjen blev ett med platsen. Vi hade fantastiska grannar, kände alla. Barnen var alla i samma dagis. Vi hade kontoret i kvarteret bredvid. Det var en idyll.”
”När vi lämnade vårt hem kände jag en rent fysisk smärta. Johannes assisterade vid flyttningen, han var på permission från sin kustjägarutbildning i finska armén. Till sist satt vi båda som förlamade i den nya lägenheten. Vi kunde inte somna. Vi hade inte förstått att man kunde reagera så.”
Hur klarar man ett utmanande jobb och så många barn samtidigt?
”Jag blev mamma i så unga år för att jag längtade efter det, även om det var oplanerat. Jag ändrade inte mitt liv efter barnet, utan barnet blev en del av min vardag. Sedan har jag en organisationsförmåga. Livet handlar mycket om att planera och organisera.”
”Jag gillar inte att man gör om allting för ett barn, att barnen blir kungar i familjen. På det viset har det varit bra att ha många barn. Det har inte funnits utrymme för något av dem att ta över. Jag är säker på att det i enbarnslandet Kina finns små kungar överallt.”
”Man får det även lättare i livet om man i tidig ålder lär sig att dela med sig, att samsas i en grupp. Och att göra sig hörd men inte vara den enda som hörs. Och om barnen är med i föräldrarnas arbete får de lära sig de vuxnas villkor och de krav som samhället ställer.”
i Bosnien.
Hur gick det för Tinas pappa Sven? Drygt femtio år fyllda chockerade han familjen genom att skilja sig från Ritva. En ny kvinna tog över och lindade honom runt fingret, enligt Tina. Tills han genomskådade spelet och drev fram en ny skilsmässa.
”Efter det började pappa gå på pensionärsdans och blev dansgalen. Det är få män på sådana danser och kvinnorna surrade runt honom. När han hade tagit hem någon efter dansen kunde någon annan ringa på nästa morgon.”
”Pappa visade sig också vara jätteintresserad av arkitektur. Han är den enda i min släkt som har åkt runt och tittat på allt vad jag har ritat.”
”Han förändrades. Det hårda och tuffa försvann. Pappa fick mer respekt och förståelse för livsfrågor. Kanske gjorde Parkinson och åldern sitt. På något sätt blev han till sist den där pappan som man hade önskat sig som barn”, säger Tina Wik.
