I dag, snart 48 år senare, vittnar Tinas cv om oupphörlig flit och outtröttlig upptäckarlust. Tre professorstjänster och hundratals uppdrag i olika arkitektroller har hon hunnit med. Samtidigt som hon fött och uppfostrat sex barn.
Pappa till de fem senare är Gunnar Mattsson, arkitekt även han. Efter att deras första barn Maria fötts 1983 flyttade de blivande makarna ihop i en sexrummare vid Mosebacke torg på Söders höjder. Med panoramautsikt över Stockholm arbetade de här tillsammans vid två stora arbetsbord medan ”barnen fick springa runt och härja som de ville”. Snabbt föddes Anja, 1984, och Johannes, 1986.
Just här blev det ändå lite för mycket på en gång för Tina.
”Gunnar var mycket erkänd som arkitekt, men hans yrkeskall gjorde att han inte alltid tänkte på ekonomin. När jag kom hem från BB med Johannes, med tre flickor hemma, tyckte Gunnar att nu skulle jag sätta mig vid arbetsbordet och börja rita. Då sade jag nej, packade alla ungarna i bilen och körde till Finlandsfärjan. Så att jag skulle få lite ledighet. Med fyra barn.”
Strax innan hade hon inlett sitt examensarbete. Om arabvärldens främsta arkitekt Hassan Fathy.
Detta gick tillbaka till 1980 då Tina gjort sommarpraktik i Kairo. Hon blev djupt fascinerad av livet i Egypten men ifrågasatte varför man bara ritade västerländska hus. Hon fick höra om Hassan Fathy, intervjuade honom och lärde känna hans medarbetare Rami El Dahan och Soheir Farid, som blev livslånga vänner och i Tinas sällskap även besökt Finland.
”Ingen i Sverige och Finland kände till Hassan Fathy. Det är så eurocentriskt. Han återuppfann det nubiska sättet att bygga kupoler och valv utan träställningar, en tradition som går tillbaka till faraonernas tid. Hassan lyckades hitta de sista murarna som ännu hade den gamla yrkeskunskapen kvar.”
Under graviditeten med Johannes var Tina åter på plats och studerade livet och arkitekturen i Egypten. Tack vare studier i arabiska kunde hon ta sig fram i de nubiska byarna. ”Kvinnorna drog in mig och ville ha svar på frågor om allt möjligt.”
På Etnografiska museet i Stockholm gjorde Tina efteråt en stor Hassan Fathy-utställning. Den anknytande katalogen blev en del av hennes examensarbete.
Tina Wik.
Bland Tinas många internationella uppdrag sticker särskilt ett ut. Under åtta år, 2000–2007, var hon projektledare och den centrala arkitekten i restaureringen av krigsförstörda kulturhistoriskt värdefulla byggnader i Bosnien Hercegovina, ett projekt med biståndsorganisationen Sida som huvudfinansiär.
Uppdraget var krävande och tog hennes kunskaper i anspråk över en bred skala. Vad fick henne att ge sig in i detta?
”Jag är intresserad av all arkitektur, både ny och gammal. Jag är konstintresserad, gillar form och skönhet. Jag är intresserad av teknik, material, samhällsfrågor, etik och moral. Allt byggande är ett deltagande i och en tolkning av samhället. Frågan är vad man som arkitekt kan tillföra dem som använder platsen?”
Vad gäller gamla hus kommer ytterligare dimensioner in.
”Vilka berättelser bär historien på? Vad ska vi ska bevara? Och hur? Här kommer tekniken in. Restaurering är otroligt komplext, man måste brottas med och knyta samman många frågeställningar samtidigt.”
”Intressant för mig yrkesmässigt var att vi i Bosnien måste lösa problem på ett så annorlunda sätt. På hemmaplan tenderar allt att bli konformt. Samma slags kalkputs, samma kalkbruk, samma kalkfärg. Om man på ansökningshandlingar skriver att man gör som alla andra, får man godkänt.”
Men i Bosnien fanns material sällan tillgängligt.
”Jag fick själv leta fram kalkbruket. Jag fick själv se till att bränna kalkstenen och att allt gjordes från början. Jag fick åka till grannlandet Kroatien och leta fram vilka fabriker som var i bruk och som kunde uppfylla våra krav.”
För de människor som blivit berövade byggnaderna var den identitets- och trygghetsfaktor de representerade central. Men Tina såg att restaureringarna inte bidrog till den försoning mellan folkgrupperna som biståndsarbetet syftade till.
Hon beskrev saken vid en konferens om kulturarvets betydelse i Kosovo. Alla de många religionerna och folkgrupperna på Balkan var företrädda, den arkitekturintresserade prins Charles var hedersgäst. Tina var tydlig i sin föreläsning:
”När det internationella samfundet i konfliktszoner som Bosnien och Syrien lyfter fram hur restaurering bidrar till försoningsarbetet, så visar erfarenheten att politikerna lever i en drömvärld. Jag har inte någonstans i Bosnien sett att restaurering skulle bidra till försoning. För det krävs socialt arbete och andra insatser.”
”Det restaurering kan bidra till är däremot trygghet, genom att på något sätt återskapa den identitet som platsen burit på. När så sker och människor känner sig trygga nog, återvänder de. Det är lika viktigt som försoning. Det var mitt budskap till prinsen.”
Tina kommenterar att frågan i ett annat krigsförstört land, Ukraina, ser annorlunda ut. Där handlar det om aggression utifrån, inte en inbördeskonflikt.
