Smörja för ögonen
He va in kvinnu, som vart taji åv i trull å fört ti trullstugun. Trullis tsjärngdjin sku jyst få bån å tärfö va trulli et hundi kvinnun. Trullis tsjärngdjin föd bån å kvinnun löuva e. Så gav trulli inar in smörju, såm un sku smit pu bånis ögun, men un sku int få smit pu sin ögun. Men kvinnun kunna int hald se, ut smita pu sin ögur å. Tå un ha laga allt i åning i trullstugun, fik un mytsji pengar å trulli fört bårt inar sjölv, men inte visst un, hur un kåm heim.
Nain tid bakett så un rådi i in handilsbåud. Hun helsa på e. Så fråga rådi: ”Hur si tu me?” – ”Ja småurt ögona me hundi smörjun, som du gav me”, sa kvinnun. Rådi vart arg å stakk öguna kvinnun ur huvu. Å blind vart un.
Det var en kvinna, som blev tagen av ett troll och förd till trollstugan. Trollets käring skulle just få barn och därför var trollet ute efter kvinnan. Trollkäringen födde barn och kvinnan lögade (tvättade) det. Så gav trollet henne en smörja, som hon skulle smörja på barnets ögon, men hon skulle inte få smörja på sina egna ögon. Men kvinnan kunde inte hålla sig, utan smorde på sina ögon också. Då hon hade gjort allt i ordning i trollstugan, fick hon mycket pengar och trollet själv beledsagade bort henne, men inte visste hon hur hon kom hem.
Någon tid därefter såg hon rået (trollet) i en handelsbod. Hon hälsade på det. Så frågade rået: ”Hur ser du mig?” – ”Jag smorde ögonen med den där smörjan som du gav mig”, sa kvinnan. Rået blev argt och stack ögonen ur kvinnans huvud. Blind blev hon.
Kattjohan
Ejngang to in kár från Karfsor fy 50 år sidan sku gá jinast från Karfsor ti Kimo jinom skåojin o kom til Ståorbjerji, so så an in ’råstugu’, som var römåla me vit fönsterkarmar o fåoderbre. Alt såg iut som e sku a vari in stior herrgål. Kárin jig in, o alt va snygt o tär va ba silver o kopar. Injin mensk så an iutom in pigu, som ståo me spísin o kåoka o rörd i grytun. Hun tala int e åol til an, annan ståo o knöjt navan åt an so an tärijinom sku fysta ta ga iut. Me dörin ståo in koparsóv med skåopun i. Täri drakk an förr än an ji bort. To an jig iut o vendis okring, så tåo knivåddin, som ståo iut iur stjidun, i hande sóvin. Som an kom på gålin, o sku gá tidan, so kom sóvin dansand bak et an o slåu an i bejnin, o tär lemna an ligg.
Tå an kom ti Kimobriuk, så tåo an tedan folk me se o jig tibak ti skåojin fy ti ta nembran rejdu på han di ’rådstugun´. Dem så injin stugu mejr, men koparsóvin lå på ti stelle tär an lemna to an slåo an i bejnin. Sóvin tåo dem ti Kimobriuki.
Från tan tidin so va handi sama kárin, som treffa på hun di ’rådstugun’ halvpjasu. O he sku an a váli óv he knivåddin hans tåo i koparsóvin, o han tärfyri kom ti slå an i bejnin. Han fälast sidan o hengd kattuna och kallast vanligen tärfyri ti ’Kattjohan’.
En gång då en man från Karvsor för 50 år sedan skulle gå genaste vägen från Karvsor till Kimo genom skogen och kom till Storberget, så såg han en ´råstuga´ (trollstuga), som var rödmålad med vita fönsterkarmar och foderbräder. Allt såg ut som om det skulle ha varit en stor herrgård. Mannen gick in, och allt var snyggt och där fanns både silver och koppar. Ingen människa såg han utom en piga, som stod vid spisen och kokade och rörde i grytan. Hon sade inte ett ord till honom, men stod och knöt näven åt honom så att han därigenom skulle förstå att gå ut. Vid dörren stod en kopparså med skopan i. Där drack han innan han gick iväg. Då han gick ut och vände sig om, så vidrörde knivsudden, som stod ut ur skidan, den där sån. Då han kom på gården och skulle gå därifrån, kom sån dansande efter honom och slog honom på benen, och där blev den liggande.
Då mannen kom till Kimo bruk tog han folk därifrån med sig och gick tillbaka till skogen, för att ta närmare reda på hur det var med råstugan. De såg inte någon stuga längre, men kopparsån låg på det ställe där den blev kvar då den slog honom på benen. Sån tog de till Kimo bruk.
Från den tiden var den samma mannen, som hade stött på ’råstugan´, halvpjasu (småkonstig, tokig). Och det ska han ha blivit av att knivsudden hans tog i kopparsån och därför kom att slå honom på benen. Han färdades sedan omkring och hängde katter och kallades därför vanligen för ”Kattjohan”.
Besök hos borgmästaren
He va två jevlar, såm skapa se såm två fin herrar å fåur ti bårmestari i Nykarbi med glasvagn. Tem steig ur å jikk in te bårmestarin. Dem byra jet å drikk lame han. Pigun va i föusi, tå dem kåm. Tå un kom ut, så un glasvagnin å in hund såm eldin å blålågan ståu ur munin. Tå fråga va e va fö fremmand, men inte vita he nain, fast nåu jisa he ein var at e sku va na frun he undrast rymi.
Ti slut måsta dem ett prestin, föst eitt Vöråprestin, men han våga int se alls när, fö dem sa åm an komber ska dem riv tarman ur an.
Så fåur dem et Tsjuru pråustin. Tå dem så an sa dem: ”Tu komber tu tin lurjus, såm ha stuli in salmbåuk.” ”He ha ja fått fölåtelsi föri.” Ha pikka i hål i fönsterblyi å tär måsta dem ut. Men náu lär he slamra å dåna, tå dem fåur.
Det var två djävlar, som förvandlade sig till två fina herrar och for till borgmästaren i Nykarleby med en glasvagn. De steg ur och gick in till borgmästaren. De började äta och dricka tillsammans med honom. Pigan var i fähuset, när de kom. Då hon kom ut, såg hon glasvagnen och en hund som elden och blålågan stod ur munnen på. Då frågade hon vad det var för främmande, men ingen visste, även om nog envar gissade att det var några från det understa rummet.
Till slut måste de hämta prästen, först Vöråprästen, men han vågade sig inte alls i närheten, då djävlarna sa att om han kommer, så ska de riva tarmarna ur honom.
Då hämtade de Kyroprosten. Då djävlarna såg honom, sa de: ”Du kommer du din lurjus (skojare), som har stulit en psalmbok.” ”Det har jag fått förlåtelse för.” Prosten stack ett hål i fönsterblyet och genom det måste djävlarna ta sig ut. Men nog lär det ha slamrat och dånat, då de for.
Påsknattsoväsen
Sússas Matt å ja jikk eingang i Jepu in påsknatt åsta hör på trúlltsjärngan. Vi kleiv åp på i föustak såm a vali flytta tri gangur. Vi satt áldeilis tyst ti mit i náttin. Náu fik vi hör, men inte så vi nu na int. E föfasilit vesen va e: tem jikk å dråu jinom påurtin å timra o vesnast på fleira sett.
Mout Pensal hödis e föst huru e susa å så hödis in stáur klåkku. Tå byra e sedan skrål i föfasilit jud. Å sáma påsk kört Tsjengu-Heik i häl se.
Sussas Matt och jag gick en gång i Jeppo en påsknatt för att lyssna på trollkäringarna. Vi klev upp på ett fähustak som hade blivit flyttat tre gånger. Vi satt alldeles tysta till mitt i natten. Nog fick vi höra, men inte såg vi något. Ett förfärligt oväsen var det: de gick och drog genom porten och väsnades på olika sätt.
Mot Pensala hördes det först hur det susade, och så hördes en stor klocka. Sedan började det skråla ett förfärligt ljud. Samma påsk körde Kengu-Heik ihjäl sig.
