För 120 år sedan var Vexala utgångspunkt för en mängd resor över hela jordklotet. USA, Kanada, Alaska, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland var frekventa resmål, 90 procent av Vexalas manliga befolkning gav sig i väg. En del återkom hem.
År 1888 lockades Edward Sundell i väg, son till landsbonden på Domarbacka, Gabriel Eriksson Sundell. Edward var född 1872 och alltså bara sexton år då han avreste. Målet var Pidgeon Bay på Nya Zeeland, sydön, och inspiratören var hans storebror Erik.
Denne hade några år tidigare som sjuttonåring mönstrat på ett segelskepp, för att under en jordenruntsegling hamna just i Pidgeon Bay, där han tagit anställning på en fårfarm. När ägaren, Ebeneezer Hay, fått klart för sig Eriks duglighet föreslog han att denne skulle åka hem för att värva sina bröder och andra goda arbetare för att ta arbete på hans farm.
Så blev också fallet. Erik beskrev det behagliga landet och dess möjligheter och fick med sig en hel våg av unga män från Vexala. I sex år arbetade Edward på sydön. Han var med och högg skog för att skapa betesplatser, byggde stängsel och lärde sig sköta och klippa får, bland annat genom flera resor till Australien. När han fått upp farten kunde han klippa 450–500 får per dag.
Sedan fångades Edward av nyheterna om stora guld- och diamantfyndigheter i Sydafrika. Det fick honom att vid 23 års ålder ta båten dit.
I Sydafrika blev hans färdigheter som byggnadssnickare födkroken. Edward anställdes som arbetsledare vid flera gruvor. I slutet av året 1900, mitt under det andra boerkriget, ankom ett skepp med nya immigranter till landet, bland dem syskonparet Alexander och Hilda Sofia Hermanson från Kvikant i Karleby. Sedan hände sig att Edward och Hilda Sofia träffades. 1905 gifte de sig i Svenska missionskyrkan i Johannesburg.
Den 22 mars 1906 föddes dottern Elvira, i januari 1909 sonen Hugo.
Det gick uppenbart bra för familjen Sundell i Sydafrika, även om ett spektakulärt diamantletningsprojekt misslyckades. Tillsammans med svågern Alexander och en annan svåger, Viktor Backlund, satte Edward i gång med att gräva en kanal i syfte att torrlägga en sjö i Barkley West. Hypotesen var att de skulle hitta diamanter på sjöbottnen.
Allt gick enligt plan tills en arbetare av någon anledning öppnade dammen för tidigt. Sjöns vatten störtade i väg, men sjön tömdes inte helt. Slutsatsen blev att allt arbete var bortkastat.
1912, då Edward var 40 år gammal och dottern Elvira sex, blev familjens beslut att återvända till Finland. Bosättningsorten blev Drumsö, då en ö i Esbo som bara nåddes med båt, eller vintertid med häst och släde över isen. Här byggde sig familjen ett stort hus i två våningar.
Elvira inledde skolgången i Helsingfors med Fanny Tawaststjerna, känd för litterära alster, som en av sina lärare. Senare skulle Elvira med vemod berätta om roddturerna på fjärden utanför Drumsö och besöken i Vexala, där hon hade roligt ihop med kusinerna på Rundtas.
Men Edward började vantrivas i det nordiska klimatet. Samtidigt kände man i Finland allt mer av den politiska oron och det pågående världskriget. Strax efter februarirevolutionen i Ryssland 1917 sålde familjen Sundell huset på Drumsö för att flytta till Nya Zeeland.
Inför avresan vistades Edward med sin familj i Vexala. När besked kom att gränsen mot Sverige strax skulle stängas, blev det bråttom att ta sig till Kovjoki, därifrån färden gick vidare med tåg norrut. Bara någon timme innan gränsen i Torneå stängdes lyckades familjen komma över till Sverige. Först efter en flera månader lång äventyrlig resa med olika båtar västleds anlände de via Oslo, New York, San Francisco, Hawaii och Fiji till Nya Zeeland.
Förutom en liten reskassa hade familjen inte kunnat ta sina besparingar ut ur Finland. När de långt senare fick tillgång till sina pengar hade dessa bara en åttondel av sitt forna värde, så i det nya hemlandet var det bara att bita ihop tänderna och börja om igen.
Edward var vid den här flytten 45 år gammal och Elvira skulle fylla tolv. Familjen bosatte sig i Napier på ostkusten på nordön, där föräldrarna genast började arbeta för uppehället och barnen sattes i skola. Sedan köpte familjen 3000 tunnland skogsmark nära Toatoa ungefär hundra kilometer norrut.
Detta blev familjen Sundells nya hemtrakt, en svårtillgänglig miljö med branta berg och djupa raviner, där man själv fick bygga de broar som behövdes. En slitsam tillvaro började med Edward ständigt i arbete på farmen och Hilda i arbete i staden, för att Elvira och Hugo skulle ha råd att fortsätta skolgången. Två år i secondary school blev det, Hugo var primus i klassen, Elvira ”helt vanlig” med sina egna ord.
Efter skolan började Hugo arbeta på farmen. Elvira arbetade tre år på ett kontor, sedan blev farmen också hennes arbetsplats, där en av hennes sysslor var jakt på vildsvin som fått smak på lamm.
1922 anlände också den tidigare nämnde Alexander Hermanson med sin familj till Nya Zeeland. Tillsammans köpte familjerna 1800 tunnland mark där de etablerade en bolagsfarm vid namn Vexala Farm. Här arbetade familjerna strävsamt ihop i många år.
I slutet av trettiotalet reste Hugo till Indien som missionär. Där dog han tragiskt efter att bensintanken på hans bil exploderat.
