När EU:s utsläppshandelssystem ETS (Emissions Trading System) lanserades 2005 beskrevs det av många som genialiskt. Marknaden skulle se till att Europa fick ner sina växthusgasutsläpp till lägsta möjliga kostnad.
I två skeden var priset på utsläppsrätterna uppe i närmare 35 euro/ton, vilket sved i skinnet för dem som omfattats av ETS-systemet, så som det också var tänkt. Tills finanskrisen 2008–2009 gjorde systemets svagheter synliga med ett överskott av utsläppsrätter som bara växte och drog ner priset på dem till nivån 3 euro.
En rad försök har gjorts att åter få upp priset på utsläppsrätterna, bland annat med EU-beslutet att auktioneringen av 900 miljoner utsläppsrätter för åren 2014–2016 skulle skjutas fram till 2019–2020 (så kallad backloading) och genom inrättande av en marknadsstabilitetsreserv, där överskott av utsläppsrätter ska placeras från och med januari 2019.
I mars i år fattades beslut om ännu ett steg: en automatisk annullering av utsläppsrätter i reserven ska inledas från och med 2023.
Om frågeställningen låter komplicerad, så beror det på att den är det. Bland annat behöver man ha klart för sig att specifika utsläppsminskningar inom till exempel den finländska ETS-sektorn inte påverkar de totala utsläppen i EU.
Eftersom EU:s utsläppsnivå är bestämd i förväg, innebär ”extra” minskningar av ETS-utsläpp i Finland bara att lika mycket ”extra” utsläpp kan göras på annat håll.
En annan sak är att ETS-systemet nu förändrats så många gånger att finansiella aktörer tvekar inför investeringar. Med vare förändring hittills har systemets transparens försämrats och osäkerheten om dess framtid ökat.
Bland annat har aviserats att parametrarna i marknadsstabilitetsreserven åter ska ses över 2021, att ett system för koldioxidavgifter i den internationella handeln (carbon border adjustments) ska övervägas och att flyget ska få ett eget utsläppshandelssystem, CORSIA.
Måste utsläppssystemet vara så här komplicerat?
”Inledningsvis var systemet relativt enkelt. Men med tilltagande politisk oenighet har systemet modifierats, och varje gång har det blivit allt svårare att se igenom och svårare att förhålla sig till för marknadsaktörerna”, säger Svante Mandell, forskningschef i miljöekonomifrågor på det svenska Konjunkturinstitutet.
Mot bakgrund av att EU-länderna har markant olika syn i utsläppsfrågorna är han närmast förvånad över att det senaste beslutet, om automatisk annullering, verkligen gick igenom. Om de nordiska ländernas aktiviteter gör han den här reflektionen:
”Vi är väldigt pådrivande i de här frågorna, men man måste komma ihåg att vi har ett mycket speciellt utgångsläge med vår låga utsläppsnivå i elmixen. Vi behöver ha i åtanke att om vi ökar kostnaderna för länder som använder mycket kol och kanske har lägre BNP än vi, så är det knappast till fördel för samtalsklimatet.”
Svante Mandell påpekar att EU:s beslut om automatisk annullering av utsläppsrätter inte föregicks av några vetenskapliga studier kring hur en marknadsberoende annulleringsmekanism exakt bör utformas för att uppfylla sitt syfte.
Efter beskedet om annulleringen har priset på utsläppsrätterna ändå visat en snabbt stigande kurva. I början av mars i år nåddes 10-eurosnivån, i augusti var priset uppe i 20 euro, vid ingången av oktober 20,40 euro per ton.
För oss i Finland har konsekvensen blivit ett starkt tryck uppåt på elpriset.
Fakta om EU ETS
EU:s utsläppshandelssystem ETS (Emissions Trading System) omfattar EU-länderna plus de tre EES-länderna Norge, Island och Liechtenstein. Drygt 11000 industriella anläggningar och flygtrafiken mellan länderna omfattas av systemet, som täcker in strax över 40 procent av de totala växthusgasutsläppen i länderna.
