I det förra tidningsnumret beskrevs reaktionerna på Rysslands första försök, 1899–1905, att göra Finland ryskt. Ju mer man från rysk sida tryckte på, desto aktivare blev motståndet, och 1904–1905 mördades Rysslands tre ledande företrädare i Finland – Bobrikov, von Plehwe och Soisalon-Soininen – i attentat.
Förryskningen kom av sig som följd av motståndet och de maktkamper som samtidigt skakade om Ryssland. Finland kunde driva fram sitt folkvalda parlament baserat på allmän och lika rösträtt. Men snart började Ryssland åter skruva till förryskningspolitiken, inskränkningar gjordes i mötesfriheten, censuren skärptes på nytt och tillslagen mot sådant som kunde påstås strida mot Rysslands intressen blev allt mer nitiska.
1909 fick Finland en generalguvernör, Franz Seyn, av närapå Bobrikovskt snitt. Ett beslut som satte känslorna i svallning, 1912, var en förordning som ålade lotsarna att använda ryska i tjänsten. Den efterföljande lotsstrejken slutade med att över hälften av Finlands lotsar sade upp sig i protest.
Världskrigets utbrott och den ryska mobiliseringen den 30 juli 1914 gav anledning att ytterligare skärpa till kontrollapparaten. Lantdagen kunde inte längre inkallas. Som en del av det ryska riket var också Finland i krig. I november 1914 offentliggjordes ett program som syftade till Finlands fullständiga russificering.
Här ska ges några exempel på vad som följde sett i ett Vasaperspektiv. Vasa var vid denna tid den fjärde största staden i Finland och ett självklart österbottniskt centrum.
Den 5 september 1914 sitter stadens populära borgmästare sedan femton år, Ivar Wilhelm Hasselblatt, efter middagen i ett glatt samtal med sin familj och en gäst på tillfälligt besök, då jungfrun anmäler att stadens polismästare, överste Feodoroff, önskar träffa honom. I tamburen möter Hasselblatt förutom polischefen även ortens gendarmchef Stepanoff och en poliskommissarie Sola.
I tanke att det handlar om något viktigt tjänsteärende bjuder Hasselblatt de tre herrarna in i salen. Med dem följer in i huset då även lotschefen Trachtenberg, platskommendanten Ivanoff, sex gendarmer och en detektiv poliskonstapel. Hasselblatt blir kroppsvisiterad, och en husundersökning sätts i gång som varar till halv två på natten.
Allt grävs igenom, men bytet blir klent, nämligen ett poem, författat av en ungdom och uppläst vid en kollation några år tidigare, ett tal från samma tillfälle, en uppsats som sonen i huset författat vid en provskrivning i Vasa Svenska Lyceum, en browningrevolver, som Hasselblatt skaffat i samband med storstrejken 1905, och en fågelstudsare inköpt på 1880-talet.
Följande dag går Hasselblatt till jobbet som vanligt, men får via guvernören Nikolai Sillman, som tillträtt i början av året, meddelande om att han av generalguvernören Seyn skilts från tjänsten.
Då Hasselblatt ger sig i väg hem finner han sig bevakad. Feodoroff informerar Hasselblatt om att han av Seyn nu förklarats häktad. Sillman påstår att han inte känner orsaken till häktningen. Följande dag ska Hasselblatt med tåg avföras till Petrograd, det nya namn som Sankt Petersburg fått en vecka tidigare. Natten får Hasselblatt använda för att förbereda sig, bevakad av tre poliser i hemmet.
Hustrun Alma besluter följa sin man till Ryssland. Ryktet har gått, och några nära vänner hinner göra en kort avskedsvisit hos familjen Hasselblatt, innan det bär i väg till tåget klockan 5 på morgonen.
Tidningarna i Vasa hade inget att berätta om denna händelse, men givetvis visste hela Vasa nästa dag vad som hade skett.
Långt senare skulle detaljerna avslöjas. Processen hade igångsattes genom en skrivelse, där guvernör Sillman rapporterade bland annat följande till Seyn:
”Den finskspråkiga befolkningen i länet är regeringsvänlig, varemot den svenskspråkiga befolkningen är ytterst hatfullt stämd mot regeringsmakten och dess representanter. Detta är icke heller förvånansvärt, då tjänstemannakåren såväl i hovrätten som i stadsstyrelsen äro svekomaner, som i allt motsätta sig regeringens åtgärder [—]. Hela tjänstemannakåren på orten borde därför med det snaraste utbytas mot andra, regeringsmakten trogna personer.”
Ett par dagar senare informerade polismästaren Sillman om att Hasselblatt hade yttrat flera regeringsfientliga repliker i samband med hälsovårdsnämndens sammanträde.
Hasselblatt och tjänstemannakåren över huvud hade vidare visat vanvördnad mot regeringsmaktens högsta representant på orten, alltså Sillman själv, genom att inte möta vid stationen när han i början av året hade anlänt till staden för att tillträda ämbetet. Borgmästaren och andra tjänstemän liksom stadsfullmäktiges ordförande Lennart Kurtén borde därför avlägsnas från sina befattningar.
Några dagar senare kom besked att Hasselblatt skulle förvisas till kejsardömets inre guvernement.
Ett par månader senare rönte Pehr Evind Svinhufvud, som bland annat varit lantdagens talman 1907-1912, samma öde. Han hade som domare i Villmanstrands tingsrätt trogen sin konstitutionella grundsyn vägrat att erkänna Konstantin Kazanski som Finlands nya prokurator, laglighetens högsta övervakare. Seyn befriade Svinhufvud från tjänsten, vilket denne med hänvisning till gällande lag vägrade efterfölja. Tolv dagar senare häktades Svinhufvud och skickades till Tomsk i Sibirien.
Mindre kända aktivister fick mer hårdhänt behandling. Första anhalten blev i allmänhet det beryktade rannsakningsfängelset Spalernaja i Petrograd, sedan skickades fångarna vidare i olika riktningar.
