Det verkliga startskottet för det väpnade motståndet blev det nämnda förryskningsprogrammet i slutet av 1914. Det föranledde den 20 november ett möte på Österbottniska Nationen i Helsingfors, där beslutet blev att börja förbereda en väpnad motståndskamp med utländskt stöd.
Sådant stöd sågs som ofrånkomligt för att en utbildad vapenmakt skulle kunna byggas upp. Många av aktivisterna var välutbildade akademiker och kunde genom sina internationella kontakter snart klargöra att Sverige och Danmark inte skulle ställa upp, medan Tyskland, som hade intresse av att skapa oro i Ryssland, förklarade sig berett att ge unga finländare militärutbildning. Klartecken för en första kontingent på 200 finländare gavs i januari 1915.
Med detta inleddes en värvning, under ledning av den hemliga så kallade Aktiva kommittén, för det som skulle bli känt som jägarrörelsen.
I Vasa fick Vasabladets chefredaktör Edvin Sundquist höra om saken i februari 1915. När den senare diplomaten och utrikesministern Hjalmar J. Procopé, utsänd av Aktiva kommittén, meddelade Edvin om sin ankomst till Vasa, sammankallade denne några av sina förtrogna till ett möte, nämligen Harald Boucht, Fredrik Wikman, Viktor (”Väinö”) Granlund och Herbert Manns. Boucht var hovrättsassessor, Wikman ingenjör, Granlund byggmästarson från Vasa, Manns affärsman.
Vid mötet kunde Procopé berätta att den tyske kejsaren gett order om att den preussiska jägarbataljonen nummer 27 skulle förstärkas, för att utbilda aspiranter från Finland. En av de inblandade i informationskedjan var den ryktbare professorn Edvard Westermarck. Edvin Sundquist åtog sig att bli värvare och agera etappbyrå för Tysklandsfararna.
För saken talade att Vasabladets redaktion besöktes av mycket folk. Det borde därför inte väcka speciell uppmärksamhet om några unga män emellanåt dök upp där. Hösten 1915 var Edvin Sundquist redan etablerad som organisatören av den etappväg som via Vasa ledde över till Sverige.
Viktor Granlund anmälde sig omgående till utbildningslägret i Holstein, Lockstedter Lager. Han kommenderades i april 1916 tillbaka till Finland för värvnings- och vapentransportuppdrag, avslöjades den 19 maj och förpassades till Spalernajafängelset.
Herbert Manns, väl förtrogen med skärgården, åtog sig att leda den riskfyllda transporten över Kvarken. Han skaffade en snabb däckad motorbåt och hittade lots och navigatör i Skati-Jon (Jonas Nabb). Under två äventyrliga överfarter fick han över fjorton jägaraspiranter.
De två operationerna hade inte kunnat ske utan ryktesspridning. Det fanns ”så oändligt många landsmän, som gingo ryssarnas ärenden”, enligt Manns egen berättelse. Han pekade själv ut fyra personer han hade att frukta: kommissarien Sola, detektiven Sjöblad, poliskonstapeln Vainio och en kvinnlig spion som följde honom, hustru till en känd Vasapolis.
Under resten av hösten 1915 var ryssarna i Vasa så på sin vakt att andra rutter till Sverige måste anlitas. Manns använde i stället tiden till värvningsresor och spionage, tills också han den 28 december med stöd av tre häktningsorder förpassades som rannsakningsfånge till Vasa länsfängelse.
Trots häktningen av Manns kunde rutten över Kvarken åter tas i bruk efter att isen lagt sig, med en topp i trafiken i februari och mars 1916. Omkring 350 jägaraspiranter ska ha tagit sig till Sverige denna väg.
