Att etappbyrån för Tysklandsfararna upprättats på Vasabladets redaktion var i sig en fräckhet. Redaktionen låg på Strandgatan 10, mitt emot länsstyrelsen, då lokaliserad i hovrättsbyggnaden, vilket innebar att man från länsstyrelsens fönster bekvämt kunde följa vem som kom och gick på redaktionen. Som desinformationsåtgärd var de unga männen instruerade att säga att de hade ärende till ”Amerikabyrån”, vilket syftade på att de avsåg att åka till Amerika.
På länsstyrelsen hade guvernörens privatsekreterare, Axel Ladau, en av dem som angett borgmästaren Hasselblatt, tidigt gjort sig bekant med Edvin Sundquist. Nu började han komma på allt tätare besök. Han kunde sitta och prata om ditt och datt i timmar, vilket i sig blev ett problem för en chefredaktör som behövde använda sin tid effektivt.
Det hände att unga män med pjäxstövlar och ryggsäck dök upp i Ladaus närvaro. En gång körde Edvin med spelad ilska ut två finsktalande ynglingar, som kommit för att få instruktioner. Ladau kommenterade småleende: ”Det gör väl inget, de kommer nog snart på nytt.”
Edvin insåg att Ladau förstod vad som var i görningen. Samtidigt hade han själv nytta av besöken, eftersom Ladau förtroligt delgav detaljer om de ryska myndigheternas metoder för att gillra fällor för Tysklandsfararna.
Hur länge skulle Edvin Sundquist klara sig? En lördagskväll i maj 1916, då han var på väg hem till sin bostad, upptäckte han att huset var omringat av gendarmer. Ingen av dem reagerade när att han i deras åsyn passerade tätt förbi dem. Han tog sig hastigt till Smedsby och stannade där över veckoskiftet hos en god vän.
När han på måndagsmorgonen återvände till sitt hem, var inga gendarmer i sikte, men huset var genomsökt. Edvin trodde sig ha förstört alla graverande papper som kunde finnas hemma. Han ringde den lokala gendarmchefen och protesterade mot husundersökningen, uppkallades till förhör omedelbart och anhölls efter en timmes utfrågning. Nu, den 15 maj 1916, var det Edvins tur att förpassas till länsfängelset.
Med detta var alltså tre av de fyra som träffat Hjalmar Procopé i september fängslade. Endast Fredrik Wikman var på fri fot.
Fängelsevistelsen inleddes på traditionellt sätt för Edvin Sundquist: han fick skallen rakad. Första åtgärden blev sedan att söka kontakt med medfången Herbert Manns. Att denne ännu inte skickats till Spalernaja berodde på att han drabbats av en blindtarmsinflammation med svåra komplikationer. Han hade i sista stund räddats genom en operation av stadssjukhusets överläkare Ludvig Lundström.
Herbert var som konvalescent så svag att en särskild sjuksköterska anvisades honom, fröken Elli Smeds, som alltså hade tillträde till fängelset. Med hennes benägna hjälp hade Manns kunnat kommunicera med världen utanför fängelsemurarna.
Inom fängelset hade Manns hittat en bundsförvant i Leander Enholm från Sundom, biträdande förman för fängelseverkstaden och barndomsvän med Edvin Sundquist.
I maj hade en rymningsplan tagit form. Men samma dag som Leander skulle träffa Edvin för att gå igenom detaljerna blev denne häktad. Nu blev målet att försöka få ut två fångar i stället för en. Inte ett särdeles enkelt projekt.
Natten mot den 22 juni bestämdes för flyktförsöket. Det brådskade, då trovärdig information gjorde klart att överflyttning till Spalernaja för både Edvin och Herbert var att vänta vilken dag som helst. En viktig detalj var att Leander med hjälp av tvålavtryck förfärdigat de sammanlagt tio extranycklar som skulle behövas för att öppna alla lås på vägen ut ur fängelset. Med undantag av nycklarna till ytterporten hade han i smyg kunnat testa att nycklarna fungerade.
Klockan 1 på natten inledde vaktknekten sin reglementsenliga nattvaktsrond. Då ronden var klar en kvart senare stod Leander utanför dörren till Herberts cell. Det mindre av dörrens två lås öppnades snabbt, men i det andra låset bröts nyckeln av. Herbert uppfattade en svordom och hörde att Leander gick i väg. Men så återkom denne med ett bräckjärn och fick upp dörren med ett kraftigt brak.
Ingen verkade reagera över oljudet. Leander smög i väg och låste upp dörren till Edvin, som strax kom tassande med yllestrumpor dragna över skorna. Nästa anhalt var den bastanta porten till fängelsegården, en port vars lås krävde tre olika nycklar. Låsen öppnades snabbt, sedan återstod ytterporten, försedd med två lås. Det mindre låset gav snällt med sig, men för det större visade sig nyckelkopian vara för grov. Leander smet till fängelseverkstaden och återkom med en slidkniv, men det lyckades honom inte att tälja nyckeln smalare.
Goda råd var dyra. Att smyga tillbaka till cellerna lockade inte. När som helst kunde nattvakten göra en rond. Den enda vägen var att ta sig över den fem meter höga muren, alldeles för välrappad för ett erbjuda några fästen.
Leander smög sig åter till snickarverkstaden och återkom med den lilla stege som fanns där. Den minskade avståndet upp till murens krön från fem till tre och en halv meter. I västra hörnet av fängelsegården ställdes stegen mot muren, Edvin äntrade upp på högsta pinnen, varefter Leander klev upp på Edvins axlar. Leander nådde inte upp trots att Edvin baxade på med nävarna.
Det såg ganska hopplöst ut. De tre hittade några rejäla bullerstenar, rullade fram dem till muren och ställde stegen på stenarna. Det hjälpte inte, stenarna sjönk ner i sanden. Ännu fler stenar uppletades, och till sist lyckades Leander stående på Edvins axlar grabba den vassa plåtkanten på murkrönet. Herbert Manns skulle senare beskriva det här ögonblicket så här:
”Det är för mig ofattligt i dag som är, huru Enholm kunde praktisera sig upp på det plåtbeslagna murkrönet. Men upp kom han. Visserligen pressades bloden fram under nagelbanden, då han drog sig upp med den tunna plåtkanten såsom enda fäste för händerna. Men han höjde sig dock, tills han med en knyck fick armen över krönet. Då var spelet vunnet, och snart var hela mannen där.
Men det var otäckt så plåtarna skrällde. Vi fruktade varje ögonblick få se nattvakten komma. Men Gud ske lov! Han sov visst, ty vi fingo vara ostörda.”
Herbert lyckades ta sig upp på samma sätt. Men det svåraste återstod. Hur få upp Edvin? Han var den längste av de tre och både spänstig och stark, men hade alltså inga skuldror att stå på.
”Vi lade oss över muren och sträckte ner händerna. Sundquist samlade sig, tog sats och hoppade uppåt. Han fick tag i våra händer. Men det var på ett hår när, att vi där uppe förlorat balansen. Då hade vi alla tre huvudstupa störtat ned på fängelsegården. Men vi kastade oss instinktmässigt tillbaka och höllos kvar samt fingo även Sundquist upp till oss.”
Sedan var det jämförelsevis enkelt att på utsidan ta sig ned för muren. Herbert fick som konvalescent en svindelattack och damp ner på rygg, men kvicknade snart till.
Nu bar det av i sprinterfart ner till stranden, där Vallgrundfiskaren Karl Forsman väntade med sin båt. Några nattflanörer och poliser fanns på den närbelägna fiskstrandkajen, för att ta emot den lilla ångbåt som trafikerade Korsnäs-Vasa och ankom just vid denna tidpunkt. Tack vare detta verkade ingen reagera över flyktingarna.
