Peter Slotte är född och uppvuxen på Kyrkbacken i Karleby och lärde sig tidigt den dialektala språkvariant som talades där på 1940-talet. Men hemma talade han annorlunda, eftersom hans föräldrar var inflyttade kronobybor.
”Jag växte alltså upp i en tvåspråkig miljö. Dessutom fick jag tidigt ett visst grepp om standardsvenskan, eftersom jag ofta lyssnade på radio från Sverige och umgicks med den Krookska familjen på prästgården.”
Med andra ord hade Peter Slotte tre olika språkformer av svenskan omkring sig. Han minns tydligt några tidiga funderingar kring dialekterna.
”Jag besökte ibland mormor och morfar i Kronoby och cyklade då dit längs den dåförtiden grusbelagda och krokiga riksåttan. För att fördriva tiden pratade jag ibland för mig själv. När jag närmade mig sockenrån mellan Karleby och Kronoby brukade jag på Karlebysidan tala Karlebydialekt, och bytte på andra sidan omedelbart till Kronobydialekt.”
På Karlebysidan lät det då så här:
He ä kålkkå lang veiji ti Kro:mbi.
På Kronobysidan lät det så här:
He är grömt langan väg ti Krombi.
Peter Slotte tror att de tidiga kontakterna med de olika formerna av svenska språket påverkade hans kommande yrkesval.
”Det här gav mig viktig kompetens för att längre fram i livet arbeta med den finlandssvenska dialektordboken. Jag hade lärt mig bedöma vad som var ’dialekt’ i de många källor som utnyttjades. Och jag fick tidigt övning i att försöka förstå vad fraserna i materialet egentligen betyder.”
Dialektordssamlare
Efter studentexamen i Gamlakarleby svenska samlyceum studerade Peter Slotte svenska vid Åbo Akademi. Hans professor Eskil Hummelstedt hade ett stort intresse för dialekter – särskilt sin egen Närpesdialekt – och ordnade ett uppteckningsstipendium till sin student.
Det blev början till Peter Slottes upptecknings- och inspelningsresor i norra Österbotten. En sommar tecknade han upp dialektord i Karleby, en annan sommar spelade han in dialekt i Karleby och Nedervetil. Senare tecknade han upp namn i hela Karlebynejden och vidgade därefter reviret till Purmo, Esse och Larsmo.
Allra mest kom Peter Slotte att samla dialektord i Terjärv, efter att han och familjen hittat ett sommarställe vid Lota-sjön. Med detta ställe som nav växte hans största samling av dialektord fram, en bra bit över 5 000 lappar med Terjärvuppteckningar.
Temat för doktorsavhandlingen 1978 blev sjönamnen i Karlebynejden, några år senare tillträdde han som huvudredaktör för dialektordboken, Ordbok över Finlands svenska folkmål, ett jätteprojekt, där redigeringen av artiklarna hade påbörjats 1960.
1976 utkom det första häftet av ordboken, hittills har fyra band tryckts med 65 000 uppslagsord som i alfabetet når fram till ordet OCH. Peter Slotte gick i pension när arbetet nått ordet PLUSS.
I juni 2013 publicerades det första ordboksavsnittet I–K på nätet. I dag har man nått fram till POTÄT. Årstakten i arbetet är omkring tvåtusen nya ordboksartiklar, ingen vågar gissa när bokstaven Ö nås. Digitaliseringen har varit enormt arbetsam, men med den sökbarhet och tillgänglighet som skapats, är den värt priset, anser Peter Slotte.
Sammanlagt bygger ordboken på omkring en miljon orduppgifter, det mesta insamlat åren 1860–1980.
100 olika dialekter
Språkforskarna identifierar ungefär 80 svenska dialekter och ett tjugotal svenska stadsmål i Finland. Till exempel har Karleby, Jakobstad och Nykarleby var sitt stadsmål som skiljer sig från dialekterna i den omgivande landsbygden.
Dialekthistorien i Österbotten började med inflyttningen från Sverige. Kartan på nästa uppslag gällande utbredningen av ordet smultron, i stället för det i övrigt i Norden dominerande jordbär, sammanfaller i stort med de österbottniska kolonisternas hemtrakter, enligt tämligen eniga forskare.
Dialektsplittringen inleddes på allvar i slutet av medeltiden, uppenbart relaterad till framväxten av socknar. De som sökte sig till samma kyrka och möttes på samma kyrkbacke utvecklade efterhand sin egen dialekt. Själva ordet socken är bildat till verbet söka och betyder ”sökande (till kyrkan eller tinget”).
Mängden av dialekter och deras likheter och olikheter ger underlag för många hypoteser och slutsatser om hur ord och ordvarianter spridit sig och påverkat varandra. Till exempel har olika egenskaper hos ord olika ålder, och just novationerna (förändringar, ”ordmutationer”) ger väsentlig information om hur språkliga förändringar spridit sig.
I kommande tidningsnummer ska vi gå in på några typiska drag hos de österbottniska dialekterna, som diftongerna, ordaccenterna, stavelselängder, apokoperingen, den norrländska förmjukningen och annat.
