”Mamma får inte gå till jobbet. Det får hon inte!”
Hennas sömniga barn satt på sin mammas arbetsväska och lät höra sin mening. Klockan var tre på morgonen, och minstingen var inte alls förtjust över sin mammas tidiga arbetsstart.
Henna hade blivit tvungen att återvända till förvärvsarbetet genast efter moderskapsledigheten, då barnet inte var äldre än tio månader. I mån av möjlighet hjälpte mor- och farföräldrar till med att lösa ekvationen, och naturligtvis också Hennas man, Ville Hyrkäs, som hade ett eget arbete. Han lastade bilarna i faderns åkeriföretag och skötte fakturering och annat.
”Det fälldes nog en hel del tårar. Det är ju inte det lättaste att lämna sitt barn i andra händer mitt i natten för att ge sig ut på vägarna. Men då fanns inget annat alternativ”, säger Henna.
Arbetsdagarna var långa, tunga och stressande. När Hennas arbetsrytm bestämdes till en vecka jobb och en vecka ledigt, blev längre lediga perioder möjliga. Arbetsdagarna var då i allmänhet mellan tio och fjorton timmar långa beroende på vart lasten skulle föras.
Det var så bråttom på jobbet att Henna knappt hann tänka på annat än att hålla långtradaren eller kombinationsfordonet på vägen enligt givna tidtabeller.
”Värst var det på nätterna. Då om inte förr längtade jag efter barnen hemmavid. Men lyckligtvis räckte det här skedet i livet inte så lång tid.”
Videosamtal på skolvägen
Hennas och Villes förstling blev tidigt självständig och lärde sig att ta ansvar. När Henna var uppe med tuppen på morgonjobbet ringde hon videosamtal till sitt barn, om det bara var möjligt. Henna ”följde” via mobilen sitt barn på skolvägen.
Förstlingen lärde sig på det sättet att gå ensam till skolan och att komma ensam hem.
”Det kändes förskräckligt, även om jag själv på min tid hade fått gå till skolan i den åldern. Lyckligtvis var avståndet bara en kilometer och vägen till skolbänken trygg”, berättar Henna.
Hon erkänner att hon ett antal gånger fick användning för sin goda övertalningsförmåga inför barnet.
”Men så här i efterhand har ungen sagt att det under videosamtalen kändes som om jag varit hemma. Medan vi pratade, kände vi oss båda trygga.”
I åkeribranschen tänjs tidtabellerna ofta ut av olika skäl.
”Ibland har jag tvingats låta något barn åka med, allt efter möjlighet. Och ibland har jag kört från jobbet i kapp med klockan, då förskolan hade utlovat högst en timme extratid.”
På vintrarna kunde hemkomsten dröja ända till tio på kvällen. Mat fick Henna handla under resans gång.
Förra hösten fick hon lov att avstå från nattkörningar, när parets förstfödda började i första klass och därför inte längre var berättigad till daghemsplats. Också Ville var då ute på körningar.
