Stolta barn
Har Henna stött på fördomar om sitt arbete eller hört vitsar om kvinnor bakom ratten?
”I början av karriären hörde jag ibland en del förringande kommentarer, men de är numera ganska sällsynta.”
Äldre damer fråga ofta om det är tungt att köra en långtradare. Andra undrar hur arbete och familjelivet går ihop. Äldre män undrar över hur Henna fick idén att ge sig in i det här yrket.
”Men unga människor frågar inte sådant längre. Allt flera kvinnor arbetar i transportbranschen. Det är redan alldeles normalt”, enligt Henna.
Barnen är entusiastiska över mammas yrke. En gång, när Henna hämtade sin pojke på förskolan i en stor dubbellångtradare, vinkade barnen i kapp till henne bakom staketet. När personalen upplyste om att man kom för att hämta Hennas barn, hade någon av lekkamraterna menat att mammor kunde väl inte köra långtradare.
”Min son hade morskt svarat att ’vår mamma, hon kan det hon!’ Även min dotter är överhövan stolt. Hon låter alltid sina kompisar få veta när hon har fått åka hem med min långtradare.”
Lastbil är någonting annat
Det finns väl mindre trevliga stunder i yrket?
”På vintern kan det bli kämpigt. Hård köld och halt före krånglar till saker. Utrustningen fryser. Mörkret tröttar. Allt går lite långsammare.”
När Henna vaknar efter en nattkörning är det redan mörkt, dagsljuset ser hon inte alls. Det finns också andra avigsidor: dåliga vägar och självmordskandidater som satt sig bakom ratten. Till all lycka har Henna sluppit de senare.
Små missöden rubbar inte hennes humör. Det har hänt att Henna vaknat av att andedräkten stigit som ånga ur munnen när bilens värmesystem gått sönder under natten.
Då och då tänker sig kunden långtradaren som en lastbil.
”Sedan, när jag väl är framme, framgår att det långa fordonet inte alls ryms in på gårdsplanen. Turligt nog har också långtradare backväxel.”
Fosterförälder ”vid sidan om”
Hennas liv har inte enbart handlat om att flänga runt med tunga fordon. Hon är också utbildad väktare, med värdetransporter som ett intresse, men väktarjobb har hon inte hunnit med än.
En utmaning hon ställdes inför vid tjugosju års ålder fick henne att växa personligen. Hon blev då fosterförälder för en ung person.
”Jag var på den tiden själv ganska ’ung’. Det var ingen lätt sits, eftersom de egna barnen ännu var i blöj- och tultåldern.”
Trots mödan var det en givande erfarenhet som fostrade henne själv som förälder. Livssynen breddades. I huset fanns vid den tiden sammanlagt fyra barn, eftersom Hennas mans barn från hans förra samboförhållande tidvis också bodde hos dem.
”Varje barn behövde särskild uppmärksamhet och omsorg. Fosterbarnet hade en besvärlig bakgrund och självdestruktiva drag.”
Men Henna och barnet utvecklade en varm relation. De kunde prata om allt.
”Jag försökte vara ett stöd och en trygghet, även om jag tyckte att jag ibland misslyckades. Tyngst var det när jag gav allt jag hade men ändå inte räckte till.”
Småningom höjde extrabarnet sina medelbetyg och gick ut högstadiet.
”Jag var stolt över min tonåring. Vi umgås fortfarande fast mitt extrabarn nu har vuxit upp och bor på egen hand. Det här gör mig riktigt lycklig!”
