”Politisk osäkerhet avskräcker energibolagen från att ta chansen”
Sverige var fram till nyligen världens ”mesta” kärnkraftsland, räknat som installerad effekt per capita. Det innebar att Sverige med tolv reaktorer var närmast utsläppsfritt i sin elproduktion redan i slutet av åttiotalet, eftersom nästan all övrig el producerades med vattenkraft.
Sedan bestämdes att Sverige skulle avveckla kärnkraften, och sedan att den skulle vara kvar. Senaste budet är avveckling till 2040 eller 2045, tolkningen är oklar. I dag är åtta av reaktorerna kvar i drift, inom ett par år ska de ha minskat till sex.
Trots denna politiska kultur, som under 20 år (1986-2006) till och med förbjöd utarbetande av konstruktionsritningar och kostnadsberäkningar av ny kärnkraft i Sverige (”tankeförbudslagen”) har Sverige lyckats få fram framstående kärnkraftsforskare.
En av dem är Janne Wallenius, professor i reaktorteknik vid KTH, systerson till förre chefen för köldlaboratoriet i Otnäs, Mikko Paalanen.
Häromåret stod Janne Wallenius forskargrupp för ett remarkabelt genombrott, genom att hitta en formel för hur stål klarar hög värme och strålning i kontakt med bly under lång tid, utan att korrodera eller bli sprött. Med det var det stora problemet löst för ett koncept för små blykylda reaktorer designade för att använda kärnavfall som bränsle.
Ett politiskt försök att positionera Sverige kring detta, med en statligt finansierad forskningsreaktor, gjordes av den svenske forskningsministern Jan Björklund 2014. Men projektet föll efter att de politiska kollegerna dödat saken i alliansens samordningskabinett.
Internationellt byggs just nu mängder av ny kärnkraft. Med dörren stängd i Sverige tog Janne Wallenius tillsammans med forskarkollegerna Jesper Ejenstam och Peter Szakalos därför beslutet att i ett eget bolag, Blykalla, försöka kommersialisera den blykylda reaktorn utomlands.
Spåret gick till Kanada, där provinsregeringen i Ontario utredde förutsättningarna för nya småskaliga reaktortyper. År 2016 påbörjade den kanadensiska kärnsäkerhetsmyndigheten en förhandsgranskning av Blykallas koncept. Problemet var utvecklingskostnaderna: hälften kunde finansieras med statliga kanadensiska medel, men hälften måste Blykalla skaffa fram själv.
I januari i fjol verkade lösningen vara på plats, genom ett avtal med Essel Group, ett 90 år gammalt indiskt miljardkonglomerat. Essel Group skulle köpa Blykalla för 18 miljoner dollar och finansiera en reaktorfabrik och en demonstrationsreaktor för 200 miljoner dollar.
Essel Group presenterade mångordigt Blykalla som en partner i sin marknadsföring mot de egna investerarna, men några pengar kom aldrig in på Blykallas konto.
”Vi hade börjat anställda folk och fick hastigt avveckla allt vi satt i gång. Sommaren blev fruktansvärd, och alla i vår grupp var väldigt ledsna”, säger Janne Wallenius, som själv hade satsat de tillgångar han hade i projektet.
Reaktorer som återanvänder kärnavfall – som fortfarande har 99 procent av energin kvar – är under utveckling på många håll, och enligt Janne Wallenius finns ett intresse för Blykallas koncept inom flera av de stora nordiska energiföretagen. Men den politiska osäkerheten avskräcker dem från att agera.
Janne Wallenius hopp står nu till Storbritannien, där regeringen utlyst forskningsmedel för utveckling av avancerade småreaktorer. Målet är att till 2035 etablera 7 000 megawatt sådan ny kärnkraft, alltså ett mycket stort antal småreaktorer, för lokalisering över England och Wales. Detta vid sidan av de åtta nya storskaliga reaktorer som för närvarande är i olika stadier av projektering i Storbritannien.
I det brittiska systemet kan statlig finansiering fås för alla utvecklingskostnader, och Janne Wallenius har därför på senare tid använt all sin fritid för att utforma en ansökan med ett reaktorkoncept modifierat för den brittiska marknaden.
