När jag växte upp, sågs vetenskapen som den självklara metoden för att söka sanningen. I dag verkar trenden gå åt andra hållet. Man tycker att man inte behöver göra jobbet, utan kan välja den sanning man tycker bäst om och som ger många gillanden på Facebook eller i varje fall är opportun för ens karriär…
Lennart: Historiskt finns en pendelrörelse. Upplysningstiden var en reaktion mot ett mera vidskepligt 1600-tal. Med 1968-rörelsen fick vi en modern upplysningstid, men pendeln svängde ganska snart igen. Den nya fysiken blev så komplicerad och abstrakt att den blev svår att förstå, en längtan efter mystik, det oförklarliga, växte fram.
Jag vet inte vad som är hönan och ägget i detta, men i spåren av detta kom alla monsterfilmerna liksom fantasy-genren. Harry Potter är ett bra exempel på den typ av genre som rör sig mellan reality och fantasy. Finns det inte en likhet också med den ryska traditionen av propaganda och desinformation? Någon beskrev dagens Ryssland som ett land där ”inget är sant och allt är möjligt”.
Vi har i dag två diken. Det ena är den totala relativismen, man bestämmer själv sin sanning och säger ”min sanning är lika bra som din”, oberoende av vilka argument man har. Det andra diket är en övertro på att vetenskapen kan fixa allting. Jag uppfattar båda som irrvägar, sanningen ligger någonstans mitt emellan.
Men egentligen tänker jag mig detta på ett annat sätt: vetenskapen utgör grunden, utifrån de metoder och kriterier den ger för hur man fastställer sanning. Men sedan finns en överbyggnad som vi också behöver, där det finns utrymme för egna tolkningar, ställningstaganden och det som vetenskapen inte kan säga någonting om. Myter, sagor, symboler, riter, som också är en del av det mänskliga livet och som hjälper oss att hantera tillvaron och förstå den på ett djupare sätt.
Det ställer oss inför livsval och livsutmaningar. Den mogna religionen tillhör denna överbyggnad och hjälper oss att se nya nyanser och djupdimensioner i tillvaron, den omogna religionen är mest till för den som är verklighetsskygg.
Tänk dig en person som är färgblind, bara ser svart och vitt, och att du försöker förklara ”himlen är blå och gräset är grönt”. Man ser samma sak, men en dimension saknas. Det är den dimension jag talar om som vi behöver komplettera det vetenskapliga rationella tänkandet med. Just den här djupdimensionen, med färger, med mening, med ett större sammanhang, som jag tror att vi människor behöver och längtar efter.
Det liknar min egen iakttagelse om tal och proportioner. Siffrorna är ett språk som synliggör och avslöjar saker, till exempel att människor överdriver eller påstår orimligheter eller sådant som logiskt inte går ihop. Men vissa verkar vara helt döva för det språket. Ordblindhet är uppmärksammad, men sifferblindhet eller sifferrädsla verkar vara ett minst lika stort problem.
Lennart: Jag kan rekommendera Daniel Kahnemans bok Tänka, snabbt och långsamt, där han beskriver hur vår hjärna har två helt skilda sätt att tänka. Dels ett tids- och energibesparande system som söker efter snabba mönster i tillvaron som i allt väsentligt kan bekräfta det vi redan tror eller vet. Dels ett system som kopplas in först senare – eller inte alls – för att göra rationella analyser. Hans förklaring är att dessa inte kan fungera samtidigt, och att vi i allmänhet nöjer oss med det snabba intuitiva tänkandet. Han presenterar en mängd tankeväckande exempel på hur det här fungerar. Tyvärr kunde jag känna igen mig själv i hans analys, och försöker sedan dess medvetet använda båda tankesystemen.
På sextiotalet kom de första miljölarmen, och sedan har sådana följt i rask takt. Vid den tiden kunde man ännu höra till exempel präster som tyckte det var bra att man dödade vargar och örnar och andra skadliga djur. I dag vet jag ingen präst som skulle säga så. Är inte detta ett exempel på hur snabbt uppfattningar förändras, hur relativt allting är? Förut tyckte man det var rätt och nu tycker man det är fel.
Lennart: Helt konkret, för säg 100 år sedan, om prästen skulle vara herde och vargarna tog lammen, så var vargarna faktiskt en fara, om inte för människor så för husdjur, hundar och så. Utrotning var inte en aktuell fråga då. Så om vargar drev omkring, är det klart att prästen kanske uppmanade bönderna att skjuta av dem och ta hand om sina får. Det var helt enkelt en herdeuppgift.
I dag ser vi annorlunda på det. Präster är liksom andra numera medvetna om faran med utrotning, och en medveten präst tänker nog att den som vill vara ett kristet föredöme ska vara naturens tjänare och inte herre, och alltså inte har rätt att förgripa sig på naturen genom att utrota arter. I den miljöteologi, eller skapelseteologi, som har utvecklats ungefär från 1980-talet och framåt är just denna fråga central, att varje art sitt egenvärde. Samspelet mellan människa och natur och människans ansvar för naturen är en grund…
Den här idén är i själva verket en djupt biblisk tanke, som finns i alla de tre abrahamitiska religionerna. Människan har fått ett slags särställning av vår Gud i form av att förvalta skapelsen, ta hand om den, men också kunna leva av den i ett slags ömsesidighet. Just förvaltaruppdraget är väldigt centralt och innebär samtidigt att tjäna skapelsen – genom att tjäna skapelsen så tjänar vi ytterst Gud.
Granskar man miljölarmen de senaste 50 åren – de är många – ser man att några varit befogade. Men grundregeln verkar vara att man överdriver stort…
Lennart: Jag skulle vilja tolka det djuppsykologiskt. Vår hjärna är inställd på att leta efter fara. Det har haft ett högt överlevnadsvärde. Jag blir påmind om det varje morgon när jag ser rådjuren utanför mitt hem. Genast när jag öppnar dörrhandtaget, det knarrar till lite, reagerar de. De har liksom full koll hela tiden. Vår hjärna fungerar på samma sätt, vi letar hela tiden efter faror, och det har haft ett högt överlevnadsvärde.
Jag uppfattar att man utnyttjar och missbrukar det här reaktionsmönstret hos människor. Miljöhot har blivit big business, det är en global storindustri att skrämmas med klimatförändringar.
Lennart: Vi lever i en ekonomistisk värld och det finns alltid de som utnyttjar trender och det som rör sig i tiden, för egen ekonomisk vinning. Det vill jag inte på något sätt försvara, utan tycker det är lika vidrigt som du. Medierna tycker jag är det värsta exemplet, för de ägnar sig åt ett slags eländesmasturbation. Man pressar fram det värsta man kan.
