En historiker i Lund, David Larsson Heidenblad, beskriver i sin doktorsavhandling (”Vårt eget fel – moralisk kausalitet som tankefigur från 00-talets klimatlarm till förmoderna syndastraffsföreställningar”) hur man genom tiderna förklarat krig, naturkatastrofer och sjukdomar som Guds straff för människornas synder. Hur ser du på saken?
Lennart: Det är en tankefigur som jag som gammal präst är allergisk mot och undviker. Jag försöker i stället föra ett sakligt resonemang och titta på orsak och verkan, med så sakliga argument jag kan komma fram till.
Det sättet att tänka bygger dessutom på dåligt teologi. Går man till Jesu egen beskrivning av Gud, möter en kärleksfull och förlåtande gudomlighet fjärran från Gamla testamentets småsint kontrollerande och straffande Gud. Gamla testamentet bygger på tankefiguren belöning eller straff för allt vi gör, medan Nya testamentet modifierar och omformar den gudsbilden högst betydligt. Människan har fått en fri vilja och ett stort eget ansvar. Våra dumheter tenderar att straffa sig själva, men från Gud kan vi få förlåtelse och kraft att göra om och göra rätt. Jesus själv sammanfattar hela lagen i det dubbla kärleksbudet.
Det här med att köpa avlatsbrev och dylikt brukar ju hänföras till den katolska kyrkan, men finns den inte hos oss också i dag? Till exempel att man ska klimatkompensera och eller köpa utsläppsrätter på börserna. Hur uppfattar du det?
Lennart: Nästan hur man än ser på det så har vi en del problem i vårt förhållande till naturen. De flesta människor vill göra någonting, det är en del av vår goda sida. Då är det bättre att klimatkompensera eller köpa utsläppsrätter än att inte göra någonting alls och bara vifta bort det. Många bäckar små bidrar till någonting.
Då har jag alltså gjort mitt och är fri från ansvar?
Lennart: Det tror jag inte, det är ungefär som när jag ger en slant åt en tiggare som sitter utanför butiken. Jag tycker inte att jag har gjort mitt, utan jag försöker tänka att jag inte kan ge en slant åt alla, men jag kan ge något åt några, och om många tänker som jag blir det så att de åtminstone kan överleva. Sedan tycker jag inte det är så bra att tiggarna sitter här, därför ger jag också pengar till organisationer för att hjälpa dem att kunna fungera hemma. Men den som sitter där just nu har uppenbart behov, därför gör jag det. Är det på min butik köper jag i stället en halv kyckling därför att hen är hungrig, sannolikt. Det är att möta det omedelbara, men jag köper mig ju inte fri från något.
Jag tror att din fråga här är en direkt parallell. Man kan göra någonting samtidigt som man inser att man inte kan göra allting. Det är inte heller bra att gå med skuld hela tiden, då kan det vara en poäng att – utan att se det som ett avlatsbrev – kan jag utifrån mina förutsättningar göra någonting, så gör jag det. Jag behöver inte ha dåligt samvete, men jag kan ändå fundera på vad jag kan göra ytterligare.
Finns det inte olika varianter av det här? Jag såg en gång ett tåg av flagellanter i Damaskus som för sina synders skull piskade sig blodiga.
Lennart: Det är en människosyn som jag menar inte är kristen, att människan skulle vara i grunden ond och att det onda ska piskas ut. Ibland har kyrkan tyvärr förstärkt det där: ”jag, fattig, syndig människa…”
Sedan jag för 40 år sedan började hålla gudstjänster har jag vägrat använda uttrycket, av teologiska skäl. Det strider mot det jag uppfattar vara en kristen människosyn, där människan verkligen är en dubbel varelse. Vi har möjligheter att göra väldigt onda saker, men vi längtar efter det goda och kämpar. Det är en ständig kamp mellan våra destruktiva och konstruktiva sidor. Men vi kan inte piska bort det onda, lika lite som man kan bekämpa mörker med mörker, man kan bara bekämpa mörker med ljus.
En likhet mellan 1600-talets synsätt och dagens miljödiskurs är att båda är auktoritära – då hänvisade man till de teologiska sanningarna, nu till att ”science is settled”, att vetenskapen inte kan ifrågasättas. Man ger inte utrymme åt någon tolkning eller diskussion, den som ifrågasätter paniken i klimathotet stämplas i stället som ”förnekare”. Jag uppfattar det som härskarteknik.
Lennart: Man har alltid klandrat budbäraren av dåliga nyheter. Men i ett sådant fall har ju budbäraren en god nyhet. Att skjuta på en sådan budbärare är paradoxalt.
I Sverige är det ju så att det bara finns utrymme för en uppfattning i taget, och det är inte politiskt korrekt att ifrågasätta. I Sverige finns fundamentalister speciellt i Miljöpartiet. Genom att de sitter i regeringen har de har mycket större genomslag än de egentligen borde ha och påverkar då naturligtvis opinionen.
Fundamentalism är alltid dålig åt båda hållen. En övertro på vetenskapen, där man gör vetenskapen till religion, spårar ur. En fundamentalistisk, ordagrann tolkning av religionen spårar också ur. Vetenskapen ska utgöra en bas, men sedan finns det en överbyggnad som består av någonting annat och som gör livet värt att leva och som behöver präglas av öppenhet, kritisk analys och nyansering.
