Långt nere i urberget på Olkiluotohalvön framskrider arbetet med att gräva ut världens första slutförvaringsanläggning för kärnbränsle, Onkalo. Det ska bli ett tunnelsystem på 30 kilometer, där kapslar med ett tjockt kopparskal ska vara skyddade mot yttre risker, samtidigt som värmen som sprids från det radioaktiva innehållet i kapslarna ska dämpas av bergväggarna. Under arbetets gång gör Posiva en rad tester och räknar med att ha förvärvat de kunskaper som krävs för att börja slutförvara radioaktivt kärnbränsle år 2024.
”Vi har hållit på med schaktningen sedan 2004 och nu kommit ner till 430 meter. Vi har en välfungerande infrastruktur och fortsätter arbetet med att gräva ut tunnlar där kapslarna ska placeras”, berättar Juhani Norokallio, geolog på Posiva, när vi kör ner längs den välpreparerade vägen i Onkalo.
Vi har tagit på oss den obligatoriska utrustningen från topp till tgå och tittat på säkerhetsfilmen, innan vi satte oss i hans fyrhjulsdrivna bil. På tio längdmeter kommer vi en meter djupare och för att komma ner till 430 meters djup får vi alltså lov att köra en sträcka på nästan 4,5 kilometer.
Klockan är nio på morgonen och det råder full aktivitet i grottan.
”Varje dag, sju dagar i veckan, växer håligheten lite i taget. Dygnet är uppdelat för olika arbetsinsatser. Dagtid byggs infrastrukturen, tiden mellan klockan 17 och 21 är reserverad för sprängningar och därefter ventileras det en timme. Under nattens timmar körs schaktmaterialet upp ovanför markytan med lastbilar i skytteltrafik, förklarar Juhani Norokallio.
Varje spricka mäts och dokumenteras
På vägen neråt passerar vi flera arbetslag som rådgör vid sina parkerade arbetsfordon. Det är lite för smalt för att mötas på vägen, men det finns med jämna mellanrum tydligt markerade platser där två fordon kan passera varandra.
Nere på botten luktar det svagt av våt lera och avgaser. Ett dovt surr från en sugbil tränger igenom tunnlarna. Efter en stunds letande och lite kommunikation med interna telefoner hittar vi Henrik Wik i en av de nysprängda tunnlarna. Taket har säkrats och sprutats med ett lager betong, men väggarna är ännu kantiga och grova. Han står uppe i korgen på en kranbil och mäter sprickor i bergväggen.
”Jag och mina kollegor på Geologiska forskningscentralen (GTK på finska) karterar alla ytor i tunnlarna. Vi är intresserade av de naturliga sprickorna och hur de hänger ihop med varandra. Vi noterar även en del andra strukturer i berggrunden och olika bergarter förstås”, berättar han.
Efter drygt tjugo år som geolog har han arbetat på många spännande ställen i ett flertal länder.
”Jag är nu inne på tredje året i Onkalo och tycker det är ett intressant projekt att jobba på. Här blandas ny forskning med vedertagna arbetsmetoder. Rent praktiskt är det inte så stor skillnad om man jobbar 400 meter under marken eller på markplan.”
Karteringsarbetet i Onkalo delar han med två andra GTK-kollegor, vilket innebär att han är i Olkiluoto i snitt en vecka i månaden. En del arbetsuppgifter utför han på GTK:s kontor i Karleby, men mycket av geologjobbet görs ute i fält också på andra projekt.
”När jag är här i Onkalo följer mina arbetsdagar mycket klara rutiner. Jag börjar min arbetsdag klockan 7 och brukar avsluta på eftermiddagen, i god tid innan sprängningarna tar vid.”
Ligger i bassäng på mellanlagring
Kärnkraft väcker olika känslor hos människor, men alla är överens om att radioaktiva ämnen bör hanteras med stor varsamhet. Den långa halveringstiden gör att tidsperspektiven sträcker sig över många sekler framåt i tiden. Henrik Wik ser ändå kärnkraften som en oumbärlig del i energipaletten.
”Vårt samhälle är beroende av tillförlitlig elförsörjning och då är kärnkraft bättre än att vi bränner kol. Vindkraft är bra, men den kommer inte i närheten av den effekt som behövs för att hålla i gång industrin. Solenergi kan på sikt bli en förnybar energikälla med hög kapacitet, men vi är inte där ännu”, säger Henrik Wik.
Kärnkraft har använts för elproduktion i Finland sedan 1977, när Lovisa 1 togs i bruk. Två år senare startade den första reaktorn på Olkiluoto, norr om Raumo. Lovisa 2 startades 1980 och Olkiluoto 2 två år senare. Fram till 1994 skickades kärnavfallet från Lovisa till Ryssland, men det året kom en ny kärnenergilag som förbjuder import och export av kärnavfall.
”Allt förbrukat kärnbränsle från Olkiluoto finns i en bassäng i den där byggnaden”, säger Johanna Hansen, forsknings- och utvecklingskoordinator på Posiva, och pekar ut genom fönstret.
Vi har alltså tagit oss upp ur underjorden och sitter i ett konferensrum i Olkiluotos besökscenter.
I Lovisa finns också en bassäng för mellanlagring. Ihopräknat från alla fyra reaktorer i Lovisa och Olkiluoto väntar i dagsläget omkring 3 000 ton förbrukat kärnbränsle på att slutdeponeras.
Henrik Wik ser till att de naturliga sprickorna i berggrunden blir kartlagda i tunnlarna där kärnavfallet ska slutförvaras.
”Vi noterar även en del andra strukturer i berggrunden och olika bergarter förstås.”
Först i världen
För tillfället planeras och byggs slutförvaringsanläggningar på flera håll i världen, men Posiva har kommit längst med sin Onkalo.
”Det finns ett stort intresse för vårt projekt från många länder, inte minst från Sverige, som vi har nära samarbete med. Vi är långt framme i internationell jämförelse och kommer att kunna sälja den kunskap som Posiva genererat tillsammans med bland annat GTK, Teknologiska forskningscentralen VTT och strålsäkerhetscentralen STUK.”
Att sälja lagerutrymme i Onkalo för andra länders kärnavfall är inte tänkbart.
”Nej, lagstiftningen förbjuder att vi tar emot andra länders kärnavfall, liksom att vi skickar vårt till andra länder.”
Det finns tekniska visioner om att förbrukat kärnbränsle kan återanvändas inom överskådlig framtid, och i vissa länder upparbetas förbrukat kärnbränsle för att ge mer energi. Varför har Finland gått in för slutförvaring?
”Vi använder relativt små mängder kärnbränsle och därför är det enklast för oss att deponera i berggrunden. Upparbetat bränsle är fortfarande radioaktivt och kräver också en säker lagring”, förklarar Johanna Hansen.
Om sex år, 2024, är det tänkt att de första kapslarna ska placeras i slutförvaringstunnlar. Varje tunnel blir 4 meter hög, 3,5 meter bred och maximalt 300 meter lång. I en sådan tunnel ska 25 kapslar placeras med lämpligt avstånd mellan varje kapsel. Det kärnavfall som hittills samlats motsvarar 3 000 kapslar.
”Vi räknar med att deponera 40 kapslar i snitt per år och då kan ni räkna ut att vi kommer att hålla på de närmaste hundra åren, innan vi kan försluta”, säger Johanna Hansen.
För att få plats med det kärnavfall som samlats i Finland behövs närmare 3 000 kapslar som vardera väger 20 ton.
”Vi håller ännu på med test där vi bland annat mäter hur mycket värme de förslutna kapslarna ger ifrån sig”, säger Johanna Hansen, forsknings- och utvecklingskoordinator på Posiva.
