Den kritiska faktorn i elsystemet är planerbarhet. Dels möjligheten att planera tillgången på el så att den möter efterfrågan. Dels planering för situationer när något i elsystemet fallerar.
I den senaste rapporten från ENTSO-E, samarbetsorganisationen för de europeiska stamnätsoperatörerna, är siffrorna mer alarmerande än i någon tidigare rapport. Får vi en så kallad tioårsvinter, kan Finlands effektunderskott för topplasttimmen beräknas till 4 300 megawatt, Sveriges till 2 900 megawatt och Danmarks till 1 600 megawatt.
Då räcker inte det förväntade norska balansöverskottet på 1 000 megawatt långt. Särskilt inte som det i ett sådant läge kan förväntas råda en huggsexa om den el som norrmännen skulle vara beredda att ge ifrån sig.
Fördelen med ett allt mer integrerat internationellt elsystem – att den som har ett överskott kan sälja el till den som har ett underskott – riskerar därför att vid en köldknäpp visa sig vara teoretisk. Vid ett kallt och vindstilla väderläge över norra Europa kanske det helt enkelt inte finns el att importera.
På Fingrid konstaterar Reima Päivinen, direktör med ansvar för driften och tillika tidigare ordförande i ENTSO-E:s nordiska driftkommitté, att ”tillgången till importerad el är beroende av varje grannlands egen förbrukningssituation och hur överföringsförbindelserna fungerar”.
Reima Päivinen nämner också att planeringen av elproduktionen genom den ökade andelen vind- och solel i allt högre grad blir beroende av sannolikhetsberäkningar om hur vädret ska bete sig.
En jämförelse rakt av mellan 2020 och 2021 års ENTSO-E-kalkyler visar att det nordiska sammanlagda effektunderskottet vid en tioårsvinter ökat från 4 900 megawatt till 7 300 megawatt. Sveriges underskott har ökat med 900 megawatt, Finlands lika mycket (från –3 400 till –4 300 megawatt) och Danmarks med 100 megawatt, medan Norges ökat sitt balansöverskott från 500 till 1 000 megawatt.
Sett till topplasttimmen sticker Finland ut mest av alla med ett nettoimportbehov på 40 procent. Danmarks nettoimportbehov är 35 procent, Sveriges 12 och Litauens 28 procent. För de övriga Östersjöländerna landar siffran på nära noll eller plus.
Överlägset i topp är Polen, som med sin kolkraftbaserade elproduktion räknar med ett balansöverskott på hela 8 760 megawatt även under topplasttimmen.
Sifferexercis av den här typen ger i och för sig inte hela bilden. För vissa av länderna inkluderas i kalkylen till exempel inte den effektreserv som upphandlats för vintermånaderna, i Finland 611 megawatt.
Reima Päivinens bedömning av risken för elbrist i Finland den pågående vintern (alltså inte en tioårsvinter), baserat på en sannolikhetsberäkning som inkluderar fel i kraftverk och överföringsförbindelser, är ”högst cirka två procent utan effektreserver”.
Inkluderas de tillgängliga effektreserverna, blir sannolikheten för att Finland ska tvingas stänga ner delar av nätet en halv procent.
Hur kan effektbalansen förväntas se ut framöver?
I ENTSO-E:s rapport lyfts för de nordiska ländernas del framför allt tre faktorer fram: den tillgängliga överföringskapaciteten mellan länderna, importmöjligheterna från synkrona områden och tillgängligheten för kärnkraftverken.
Någon förbättring av effektbalansen i de europeiska näten verkar stamnätsoperatorerna inte tro på. Generellt i Europa har antalet incidenter i näten under senare år ökat dramatiskt i takt med den allt större andelen väderberoende el.
