Den tidigare energiministern Jens Stoltenberg var klar över sin ståndpunkt i ett tidigt skede. Vid ett regeringsmöte i februari 2006, några månader efter att han för andra gången tillträtt som statsminister, tog han bladet från munnen:
”Jag har inget emot tyskar, men jag begriper inte varför vi ska bygga ut dyr el i Norge för att sälja den billigt till tyska elbolag. Den vattenkraft vi har bör inte slösas bort på miljardöverföringar till europeiska elkunder.”
Trycket på Stoltenbergs allians var stort att Norge skulle införa sådana ”gröna certifikat” som Sverige hade haft sedan 2003.
”Att bygga ut förnybar elproduktion låter som om det var miljövänligt. Men i Norge produceras så gott som all el med förnybar vattenkraft. Under år med normala temperaturer och nederbörd producerar vi mer el än vi använder och säljer överskottet till utlandet”, förklarar Stoltenberg i sin bok.
”Att exportera subventionerad el betyder att vi säljer en vara till utlänningar till ett pris som är lägre än det kostar att producera den. Vi skickar rätt och slätt pengar ut ur landet till exempelvis tyskarna och holländarna. De är fina folk, men varför Norge ska subventionera deras elräkningar är för mig obegripligt.”
Han noterar att de stora elanvändarna i industrin var anhängare av subventionerad el, eftersom det pressade ner elpriserna och de slapp betala subventionerna.
”Men industrin bör vara lönsam utan att den är beroende av att norska konsumenter betalar dyrt för att subventionera den med billig el. Det mesta av utbyggnaden skulle dessutom komma att bestå av små vattenkraftverk och vindmöllor – helt onödiga ingrepp i orörd natur. Vi skulle få nya fördämningar, vägbyggen till kraftverken och stora vindparker som är en fara för hotade fågelarter.”
Trots allt trodde Stoltenberg länge att han skulle lyckas stoppa de gröna certifikaten i Norge. Men kritiken haglade.
”Jag ville inte ge efter för de orimliga kraven, och försökte gång på gång förklara varför gröna certifikat inte minskar utsläppen av växthusgaser. Men det är aldrig lätt att säga att miljörörelsen har en miljöfientlig ståndpunkt. Jag nådde helt enkelt inte fram. Till sist gav jag upp.” Det var hösten 2009.
”I dragkampen upplevde jag att vi mötte ett miljöindustriellt komplex, en intressegemenskap mellan industri, näringslivsorganisationer och delar av miljörörelsen. De har ett gemensamt intresse: att få samhället att betala”, sammanfattar Jens Stoltenberg.
