Reglerbar vattenkraft har ett stort extravärde i att kunna balansera de allt större varia­tionerna i elproduktionen. Finnholmens kraftverk i Esse.
Gun-Marie Wiis

Finland numera Europas extremland

Ingenstans i Europa är elpriserna numera så höga – och låga – som i Finland. Och i pressade lägen är vårt land helt beroende av Sverige.

Finland har blivit Europas extremland i fråga om elpriserna. Under 2023 hade Finland flest timmar av alla med minuspriser på elen, 467 av årets 8760 timmar, det vill säga var nittonde timme. Samtidigt som Finland under perioder också hade den dyraste elen i Europa (78 cent/kWh).

Detta sett till elpriserna på elbörserna.

Trenden har fortsatt under 2024. Fram till den 10 februari låg Finland i Europatoppen både i fråga om antal timmar med minuspriser (42) och i fråga om det högsta elpriset (osannolika 1,89 euro/kWh den 5 januari).

Den här situationen är knappast tacksam för någon utom de riktigt professionella elhandlarna, som mestadels finns i Danmark. Förutsättningen för dem för att tjäna pengar ligger framför allt i snabba prisvariationer.

Hur har vi fått den här utvecklingen?

En viktig förklaring är att Finland geografiskt ligger i utkanten av det europeiska elsystemet. En annan att en allt mindre del av Finlands elproduktion är planerbar.

 

En blick på kartan visar att Finland teoretiskt som mest kan importera el från Sverige till effekten 2 800 megawatt (MW) och teoretiskt som mest exportera 2 400 MW. Detta genom två stolpledningar mellan länderna norr om Bottenviken och två elkablar (Fenno-Skan 1 och 2) mellan Forsmark på den svenska sidan och Raumo respektive Åbo på den finländska sidan.

Söderut finns två elkablar på sammanlagt 1 000 MW till Estland (Estlink 1 och 2), kopplade till det finländska stamnätet i Esbo respektive Borgå.

Mot Ryssland, som länge var storleverantör av el till Finland, är elledningarna av kända skäl numera stängda. Teoretiskt kan Finland alltså som mest importera ungefär 3 800 MW el och exportera 3 400 MW.

Som jämförelse har Sverige elva utlandsförbindelser med sex länder för storskalig elöverföring i alla väderstreck. Maximal överföringskapacitet i teorin 10 725 MW export och 10 410 MW import.

 

Elnätet kan beskrivas som ett kommunicerande skäl. Elen ska från sina produktionsställen via fysiska ledningar överföras för användning av dem som köpt elen. Som följd av variationerna i elanvändningen och elproduktionen förändras flödena oupphörligt.

Vad som komplicerar saken är att ledningarna ofta inte kan användas upp till den kapacitet som de är konstruerade för. Detta kort uttryckt av driftsäkerhetsskäl, på grund av elens komplicerade fysikaliska egenskaper och för att ledningskapacitet ständigt måste hållas i beredskap för oväntade störningar (till exempel kraftverk som plötsligt måste kopplas från nätet).

Flaskhalsar i elnätet är ett stort problem framför allt i Sverige. En anledning är att landets elsystem i sin början konstruerats för överföring av el från norr (där den mesta elen produceras) till söder (där den används) och inte i högre grad för öst-västliga flöden.

En annan anledning är den obalans som skapats i det svenska elsystemet genom nedstängningen av sex kärnreaktorer, som ur ett systemperspektiv låg strategiskt utplacerade i elsystemet i söder.

 

Att en allt mindre andel av elproduktionen kan planeras hör givetvis ihop med vindkraften och solkraften, vars produktion styrs av vädrets nyckfulla gudar. Trots att väderprognoserna förbättrats är erfarenheterna hittills entydiga: ju mer vind och sol, desto större blir avvikelserna från prognos.

Den överlägsna metoden för att balansera variationerna i nätet är reglerbar vattenkraft. Men med dagens stora vindkraftutbyggnad i Sverige räcker vattenkraften inte längre till, har systemoperatören Svenska kraftnät kommunicerat.

Ett ungefärligt mått på reglerbarheten hos den svenska vattenkraften (av totalt installerade 16 300 MW) är 7 000 MW, för korta akuta regleringsinsatser en något högre nivå.

I Finland, där vattenkraftens installerade effekt är 3 150 MW, är regleringspotentialen långt mindre. Till exempel klarade den finländska vattenkraften att producera som mest 2 388 MW under det extrema elbehovet under årets första vecka.

Med tanke på den fortsatta planerade storskaliga utbyggnaden av vindkraft i Finland och Sverige är det bäddat för att produktions- och prissvängningarna framöver kommer att öka ytterligare.

Till detta kommer att även solkraften, särskilt storskalig sådan, bidrar till volatiliteten. Ett exempel gavs i Danmark den 31 augusti i fjol, då växlande molnighet över en solcellspark på 300 MW i Jylland förbrukade nästan alla effektreserver som fanns tillgängliga.

”Vind är enkelt i jämförelse. Den försvinner inte på några sekunder, men moln kan komma från ingenstans”, förklarade Klaus Winter, direktör i danska Energinet i en intervju för Ny teknik.