Små reaktorer inom Helsingfors undersöks som alternativ
Helsingforsbesökare som förirrar sig ut på Hanaholmen strax öster om stadskärnan skrapar sig kanske ibland i huvudet och undrar vad de svarta bergen är för något. Det är inte en självklar tanke att bergen består av kol. Inte i den stad i Finland som länge varit Gröna förbundets starkaste fäste, med för närvarande 21 av 85 mandat i stadsfullmäktige.
Faktum är dock att Helsingfors har två stora kolkraftverk innanför stadsgränsen. 60 procent av stadens fjärrvärme produceras med kol. Av alla växthusgasutsläpp i Helsingforsregionen står fjärrvärmen för 45 procent.
Hur detta går ihop med en grön profil kan man fråga sig. En elak tolkning är att det kommunalt ägda energibolaget Helens goda affärer bidragit till politisk obeslutsamhet i saken.
Just nu gäller som politiskt mål att kolkraftverket på Hanaholmen ska stängas 2024 och ersättas med ett biokraftvärmeverk – det problem man i stället fått på halsen är folkliga protester mot dess föreslagna placering i Tattarmossen.
Det andra kolkraftverket, på Sundholmen, där kolhögarna göms i jättesilos under marken, har planerad drifttid till 2030-talets mitt – men där möter Helsingforspolitikerna nu problemet att Finlands regering föreslår ett kolförbud från 2029.
”Den självklara lösningen är
fjärrvärme producerad med kärnkraft, det bästa vore små reaktorer i Helsingfors närhet”, anser Piratpartiets Petrus Pennanen, ledamot av stadsfullmäktige. I november i fjol lämnade han en motion med förslaget att staden skulle undersöka möjligheten att producera fjärrvärme med kärnkraft. Femton andra fullmäktigeledamöter skrev på motionen.
Liknande motioner har lagts av kommunalpolitiker i Esbo och Kyrkslätt.
Problemet i Helsingfors är bland annat utrymmesbristen (till exempel kräver biovärmeverk mycket mer utrymme än kolkraftverk) och lång genomförandetid för de behövliga investeringarna, plus att staden tvingas ta stora kostnader om kolanvändningen avslutas före den tidshorisont som gällande investeringar bygger på.
Samtidigt motsätter sig många Helsingforspolitiker uppenbart också biomassa som bränslealternativ, med argumentet att biomassa ger lika stora koldioxidutsläpp som kol. Som bekant är detta en fråga som delar miljöorganisationerna: räcker det att en energikälla är förnybar eller måste den dessutom vara utsläppsfri?
Petrus Pennanens förslag testades den 16 maj, när stadsfullmäktige slutbehandlade hans motion och röstade om en kläm av de grönas Atte Harjanne. Klämmen föreslog att staden bör ”undersöka möjligheten att till 2035 övergå till ett fjärrvärmesystem med bekräftat låga utsläpp, som inte grundar sig på storskalig bränning av biomassa”.
I praktiken kan detta bara syfta på två saker: geotermi och kärnkraft. Geotermialternativet, alltså värme från jordens inre, undersöks för närvarande som möjlighet av drivmedelsföretaget St1 genom ett borrhålsprojekt i Otnäs strax utanför Helsingfors. Omröstningen slutade 59–4 i fördel för Atte Harjannes kläm. 20 av 21 gröna och 22 av 25 samlingspartister röstade för och ingen emot klämmen. Den enda politiska grupp där ingen gav klämmen sitt stöd var Vänsterförbundet.
Ska detta tolkas som ett trendbrott? De sexton som lämnade motionen i Helsingfors stadsfullmäktige representerar åtta olika partier. När Petrus Pennanen inför fjolårets kommunalval gjorde ett första upprop om fjärrvärme av kärnkraft, fick han stöd av över etthundra kandidater på olika orter.
Till yrket är Petrus Pennanen it-entreprenör och företagsledare (i företaget Leiki), med patenterad teknologi för så kallade rekommendationssystem baserat på automatiserad innehållsanalys av webbplatser.
Till utbildningen är han doktor i kärnfysik, enligt ett personporträtt i Ny Tid ”med stor sannolikhet den intelligentaste och mest naturvetenskapligt präglade politikern i hela stadsfullmäktige”.
Petrus Pennanen uttalar sig bland annat så här i energifrågorna:
”Jag har ingenting emot att man bygger solpaneler på alla hus, men de fungerar endast då solen skiner. Det stora problemet med vind och sol är att det inte finns tillräckligt med lagringskapacitet. All världens ’elonmuskar’ får säga vad de vill, men om vi i dag gick över till att använda bara vind- och solkraft, skulle hela världens kombinerade lagringskapacitet räcka för vårt energibehov i tre minuter.”
Någon vän av biomassa som energikälla är Petrus Pennanen inte heller. Hans argument är att skogsavverkning är till skada för biodiversiteten, att koldioxidutsläppen från biomassan inte är förenliga med klimatmålen och att de småpartiklar som uppstår innebär hälsorisker.
Fjärrvärme av kärnkraft är ingen ny diskussion i Finland, men den typ av kärnkraft Petrus Pennanen förespråkar är ny, nämligen små (10-300 megawatt) uran- eller toriumdrivna reaktorer av SMR-typ (Small and Modular Reactor), lämpade för serietillverkning, ”längst framme verkar ligga kinesiska Pebble Bed- eller amerikanska NuScale-reaktorer”.
Det är reaktorer som inte kräver bränslestavar eller vatten under högt tryck eller skyddande stålkonstruktioner, bara en saltblandning för kärnreaktionen, som släcker ner sig själv, om något skulle gå fel. Hela anläggningen kunde transporteras med långtradare och fraktas bort för återvinning efter att den tjänstgjort färdigt, som Petrus Pennanen beskriver saken.
Han anser att hans förslag i stort sett tagits emot sakligt.
”VTT fann i en utvärdering nyligen att småreaktorer kan vara lönsamma. Energiföretaget Helen har lovat ta med småreaktorer som ett planeringsalternativ, när man söker ersättning till kolet. Strålsäkerhetscentralen STUK har börjat utreda om småreaktorer som släcker ner sig själva kan få mindre stränga regelverk än traditionell kärnkraft.”
Dessvärre, säger Petrus Pennanen, kvarstår grundproblemet, nämligen de bilder människor har i sina huvuden:
”Så fort ordet kärnkraft nämns, ser människor framför sig Tjernobyl eller mastodontbyggen som Olkiluoto 3. De små reaktorerna är rena motsatsen till det. Problemet är pedagogiskt. Vill man ha en utsläppsfri och miljövänlig lösning med hög tillgänglighet finns för Finlands förhållanden inga alternativ som kan tävla med kärnkraften.”
”Den enda hållbara energipolitiken är den som bygger på kunskap”, säger doktorn i kärnfysik, Petrus Pennanen.
