”Vi var fyra flickor, alla med egna distrikt, som gick runt till kunderna och tog in betalt för deras elförbrukning. Betalningen skedde kontant”, berättar Irmeli Käldström, som började som inkasserare på Jakobstads energiverk i oktober 1945.
Trots att det gått mer än 70 år kommer hon tydligt ihåg sin första arbetsdag.
”Ja, det var kallt, men solen lyste och jag hade på mig hemstickade bruna ullstrumpor.”
Måndag till lördag gick inkasserarna runt i sina distrikt och samlades varje dag klockan 15 i kontorsrummet i Rådhuset för att redovisa dagens intäkter.
”Det stämde alltid på pennit, fast vi var barn. I dag är det otänkbart att man skulle låta unga flickor gå med så mycket pengar i portföljen”, säger Ragni Wiklund, som började som inkasserare 1943, när hon var 13 år.
För deras generation var det vanligt att man började arbeta på heltid i de nedre tonåren.
”Jag hade i mitt distrikt Alholmen, Skata, Östanpå och Björnholmen, där det bodde många finskspråkiga. På den tiden kunde jag väldigt dåligt finska, men det gick bra ändå”, minns Ragni Wiklund.
I Irmeli Käldströms distrikt ingick mest adresser inne i centrum.
”Min första kund var en damfrisering på Visasbacken. De flesta var vänliga, och i vissa hem hade de väntat på mig och lagt undan pengar för elräkningen.”
”Ja, men nog hände det också ibland att kunder uppmanade mig komma igen på fredag när de har fått lön”, tillägger tidigare kollegan Wiklund.
Kände kunderna
Kunder som bodde utanför stadsgränsen skulle själva komma in till kontoret och betala för sin elförbrukning, senast den tionde varje månad. När någon missat betalningen skickades en inkasserare ut för att samla in beloppet, plus en straffavgift på 20 penni.
”Jag kommer ihåg en vinterdag när jag hade fått låna en sparkstötting och for över isen till Pirilö för att samla in pengar. Det tog nästan hela arbetsdagen”, berättar Irmeli Käldström.
Ragni Wiklund kontrar med en lika detaljerad beskrivning om när hon åkte omkring med sin trögtrampade cykel i Björnholmen.
”Vi började ju känna våra kunder. För en tid sedan kom en kvinna fram till mig och frågade om jag minns henne från tiden när jag knackade på hos dem. Hon var en liten flicka då, nu gick hon med rollator, men visst kände jag igen henne”, skrattar Ragni Wiklund.
Ännu på 1940-talet var elförbrukningen en bråkdel jämfört med i dag. Elnäten var ofta utsatta för störningar och ytterst få hem var utrustade med eldrivna kylskåp eller tvättmaskiner.
”Alla kunder hade inte elmätare. Vissa hade bara en lampa i taket och betalade en taxa för 40 Watt eller 60 Watt.”
Utrustningen på kontoret i rådhuset var också ganska enkel.
”Det fanns en skrivmaskin, en additionsmaskin och en Facit som kunde räkna de fyra räknesätten”, minns damerna.
Lägger patiens
För Ragni Wiklund blev den första arbetsplatsen ganska kortvarig. Hon bytte jobb redan 1946 när hon fick anställning som kontorist på Schaumans fabrik, där lönen var högre. Irmeli Käldström stannade däremot i 43 år på energiverket och arbetade där ända till sin pensionering 1988.
”En gång sade jag faktiskt upp mig och skulle börja på Strengbergs tobaksfabrik, för att det var bättre betalt där. Men när de upptäckte att jag ännu inte hade fyllt 16 år tog de en annan i stället. Som tur var fick jag gå tillbaka till energiverket eftersom en av kvinnorna där skulle gå på mammaledigt.”
Många förändringar hann ske under de 43 år som hon arbetade på energiverket. Inkasseringen ersattes småningom av elräkningar som skickades ut till kunderna. Arbetsplatsen flyttades 1957 från Rådhuset till Schaumansesplanaden och både kundkretsen och elnätet växte.
”Den största förändringen för mig kom 1982, när vi började använda datorer. När jag blev pensionär tänkte jag att någon dator skaffar jag mig inte, men sedan köpte jag en i alla fall. Nu lägger jag patiens på den när vädret är så dåligt att jag inte kan gå ut”, säger Irmeli Käldström.
