Det är en vacker morgon för drygt 40 000 år sedan i det landskap som vi i dag kallar Österbotten. En jägare är på väg hem med sitt byte efter en lyckad jakt, då han lystrar till av ett svagt ljud och plötsligt får syn på en främling. En lång stund stirrar de två på varandra – vem är den andre?
Kanske är det jägaren, en man med rött hår och blå ögon, som yttrar sig först:
”Vem är du? Vad gör du här?”
Kanske får han ett svar av främlingen, en lång man med mörkt hår och mörka ögon. Kanske ställer denne själv samma fråga till jägaren. Men de förstår inte varandra. Deras språk är helt olika.
För jägaren och hans släkt är detta troligen hemmalandskapet sedan urminnes tid. Någonstans i närheten finns fränderna. Men knappast kommer heller den mörka främlingen ensam. Någonstans har också han anhöriga, och troligen är de på vandring för att hitta ett ställe där de kan slå sig ner.
Hur avlöpte det här mötet? Uppträdde de två hotfullt mot varandra? Eller inleddes en kontakt där de lärde känna varandra och kanske på sikt lärde sig varandras språk? Började deras familjer umgås och samarbeta?
Vi kan inte veta det i det enskilda fallet. Men att den här typen av möte har ägt rum, många gånger, och troligen också i vår del av världen, är svårt att ifrågasätta mot bakgrund av vad vi vet genom den pågående kunskapsexplosionen om människans tidiga historia.
Mer än någon annan har Svante Pääbo bidragit till de nya kunskaperna.
Svante Pääbos egen historia är anmärkningsvärd. Han växte upp i Stockholm med sin mamma, den estniska kemisten Karin Pääbo, och träffade sin pappa Sune Bergström bara på lördagarna – pappan, sedermera nobelpristagare i medicin, var nämligen gift på annat håll.
Som trettonåring fick Svante följa med sin mamma till Egypten, vilket väckte intresset för mumier. Han läste koptiska och blev vän med Rostislav Holthoer, professor i egyptologi i Helsingfors. Sedan tog intresset för molekylärbiologi över, och med det föddes en framgångsrik forskningskarriär.
Som forskarstuderande 1985 lyckades Svante Pääbo isolera DNA från en 2 400 år gammal mumie, vilket ledde till en inbjudan till Berkeley, där han arbetade ihop med biokemisten Allan Wilson (känd för sin ut-ur-Afrika-hypotes). 1997 fick Svante Pääbo uppdraget att bygga upp verksamheten vid det nystartade Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig och är sedan dess chef för institutets avdelning för genetik.
Samma år gjorde Svante Pääbo världssensation genom ett publicera resultaten av den första analysen av neandertal-DNA, som extraherats från det tidigaste fyndet av en neandertalindivid i Neanderdalen i Tyskland 1856.
Det var fråga om mitokondrie-DNA, som spårar släktskap på mödernet, och slutsatsen var att neandertalarna och vår människoart, Homo sapiens, hunnit utveckla sig så långt från det gemensamma släktträdet, att de två människoarterna inte kunde få avkomma tillsammans. Med andra ord skulle neandertalarna ha dött ut utan att lämna några genetiska spår efter sig.
