Elen strömmar i ett komplicerat mönster mellan de olika prisområdena inom Nord Pool. Här visas elströmmarna under 2016. Som synes var Finland en stor nettomottagare av el, i huvudsak från de svenska prisområdena SE1 och SE3 och från Ryssland. Till Estland hade Finland en mindre nettoexport.

Alla sig själva närmast

Att Finland i sin elförsörjning är beroende av Sverige, Norge och Ryssland är väl bekant. Men också Danmarks och Tysklands agerande påverkar Finland.

 

För att förstå frågeställningen behöver man se på elnätet i norra Europa som ett kommunicerande kärl – men ett kärl som har ett otal flaskhalsar. Om de flaskhalsarna hålls öppna eller inte beror dels på vad som är tekniskt möjligt, dels på hur aktörerna resonerar i fråga om lönsamhet.

Till exempel är Danmark i sin elförsörjning beroende av grannländerna. Det elbehov som inte täcks av landets stora vindkraftspark måste fyllas genom annan produktion, till stor del (35 procent) kolkraft. Nästa steg är elimport.

Grannländernas intresse av elexport beror emellertid på situationen på deras hemmaplan. Till exempel kunde relationen mellan Danmark och Tyskland i detta avseende betecknas som ett lågintensivt krig. När danskarna har billig el att erbjuda (ofta producerad i Norge eller Sverige), vägrar tyskarna (systemoperatören Tennet) ofta att ta emot den.

Detta strider mot EU:s grundläggande princip om fri handel över gränserna. Tolv länder i Europa, bland dem Tyskland, signerade 2015 en särskild deklaration om just detta.

 

Som mest har Tennet hållit 89 procent (2016) av överföringskapaciteten norrifrån stängd. Ett vanligt argument har varit att det tyska elnätet är så överbelastat att det inte klarar att ta emot ytterligare el.

Detta är ”protektionism” och innebär ett inkomstbortfall på 50 miljoner euro om året för de nordiska elproducenterna, enligt ett ilsket inlägg av den danske EU-parlamentarikern Morten Helveg Petersen, tillika chefsförhandlare för EU-parlamentets Alde-grupp.

Den 7 december i fjol gav EU-kommissionen danskarna rätt, men gav Tennet möjlighet att under ett ”begränsat antal exceptionella omständigheter” ändå stänga ledningen vid gränsen. Med tillägget att 75 procent av ”den tekniska kapaciteten” ska garanteras.

Vad detta innebär i verkligheten återstår att se. Tysklands linje i förhandlingarna om energiunionen var att nationella myndigheter ska kunna begränsa hur mycket el de tar in från utlandet.

 

Också Sverige fick nyligen dansk kritik. Den 23 januari i år, efter att kärnkraftsreaktorn i Oskarshamn tillfälligt kopplats från nätet, stoppade Svenska kraftnät nämligen exportmöjligheterna för den svenska så kallade intradagshandelen på den europeiska elmarknaden. Risken för effektbrist ansågs överhängande.

Den danska reaktionen lät inte vänta på sig: ”Det svenska marknadsingreppet visar att Svenska kraftnät ställer den svenska elförsörjningen över den danska”, säger chefsanalytikern Martin Schrøder på Dansk Energi.

Frågan för Finland, med ett stort beroende av elexport, är given. Vad betyder politiska deklarationer den dag grannländerna inte har mer el än vad de själva behöver. Varifrån ska vi ta elen då?

TEXT: Svenolof Karlsson