Esse å har många funktioner. Den är ett hem för oräkneliga växter och djur, ger jakobstadsborna färskvatten, står för kraften till grön el i åtta vattenkraftverk och är en källa till rekreation för friluftsmänniskor och fritidsfiskare.
En fredag i slutet av september testade vi det många gjort före oss: använde Esse å som transportled och gled nedströms i kanot. Planen var att på ett dygn ta oss från Kattilakoski kraftverk till Värnum kraftverk, en sträcka på 30 kilometer. Vi var inte ute efter extremsport, i stället prioriterades utsikterna, den sociala samvaron och god mat i olika former.
Till startpunkten Kattilakoski, på Evijärvisidan av kommungränsen till Pedersöre, kom vi med bil. Fyra kanoter med utrustning väntade, iordningsställda av uthyraren. Utrustningen utgjordes av en hink, ett öskar, en rulle silvertejp och två paddelåror per kanot. Att silvertejpen kunde komma till användning syntes i fören på en av kanoterna.
De två företagsammaste hann lägga beslag på kanoten med frigolitdämpning på sittbrunnarna. Ombordstigningen krävde ett visst balanssinne, men ingen behövde känna på vattentemperaturen.
De första paddeltagen kändes bra och appen Sportstracker startades. Grenen canoeing verkade vara det mest lämpliga alternativet.
Två timmar senare, vid övernattningsstället Bockabron i Kiisk, kunde Sportstracker berätta att vi färdats 9,87 kilometer med en snitthastighet på 4,8 kilometer i timmen. Topphastigheten 18,9 kilometer i timmen hade uppnåtts när vi susade ned för Hjulforsen. Alla ekipage tog sig genom forsen på rätt köl, även om vissa höll på att få slagsida efter närkontakt med stenar strax under vattenytan.
Appen rekommenderade en återhämtning på 45 timmar. Det blev inte ens hälften, innan vi fortsatte klockan 10.08 på lördag. Vädret var grått och musklerna värkte oväntat lite. Hittills under färden hade det mest varit tyst. På avstånd hördes varje fors, så att vi hann förbereda oss på mer krävande partier.
Under dag två skulle tre kraftverk passeras, Björkfors, Finnholm och Hattar, innan vi kom fram till Värnum. Vid kraftverken fick vi sträcka på benen, när vi bar kanoterna med oss på land. Björkfors bjöd också på kulturhistoria genom att kraftverkets första turbin, en Francis tillverkad 1906 i USA, kunde beses på paradplats. Åren 1931–1965 producerade den el av vattenkraften i Björkfors.
Nedanom det första kraftverket började ljud från civilisationen tränga igenom. Motorljud från bilar, skördetröskor och gräsklippare som ibland överröstade ljudet från paddelårornas kontakt med vattnet.
Trots vår närhet till naturen under kanotfärden såg vi bara en bråkdel av de djur som bor i och längs Esse å. Lyckligtvis slapp vi också blodtörstiga insekter. Mest exotiska var fladdermössen vid Bockabron.
Efter 20 kilometer och fyra timmar av paddlande syntes Värnum kraftverk. Nu började ansträngningen göra sig påmind i musklerna. De sista krafterna räckte till för att ta upp kanoterna på land.
Tack för denna gång, Esse å, vi kommer gärna igen!
