I dag är elmarknadssystemet baserad på en så kallad energy only-princip. Prissättningen baseras på tillgång och efterfrågan på el (energi), med den bakomliggande tanken att högt elpris ska ge incitament att investera i ny elproduktionskapacitet (effekt), medan lågt pris tvärtom ska rensa bort de minst effektiva anläggningarna.
Verkligheten bjuder dock på flera problem för denna marknadsprincip. Ett är att vissa typer av elproduktion subventioneras, medan andra bestraffas med skatter.
Ett annat är att planerbar produktionskapacitet inte premieras – det är därför svårt att få ekonomi i anläggningar som bara används när den väderberoende elproduktionen (vind, sol) står still eller inte räcker till.
Numera möter också ett tredje problem genom den politiskt hypade strävan mot efterfrågeflexibilitet, det vill säga att elanvändaren ska anpassa sin elanvändning i förhållande till eltillgången.
”Energisystemet är under total transformation, men dagens regelverk stöder inte utvecklingen”, förklarade Mikael Lundin nyligen på energibranschens sajt i Sverige, Second Opinion.
Till exempel är en flexibilitetsmarknad kopplad till lokal flexibilitet i elnäten och hos slutkunderna, och därför behövs en marknadsmodell där elnätsägarna är centrala aktörer. I dag är det precis tvärtom, den politiska ambitionen har länge varit att minimera elnätsägarnas roll.
”Det som saknas är ett legalt ramverk som kan innehålla incitament för aktörer att agera, så att efterfrågeflexibiliteten kan delta aktivt i systembalanseringen. Dagens ramverk stöder inte en sådan utveckling”, enligt Mikael Lundin.
”Det är nu dags för nästa generation energipolitiker att sätta sig in i vilka beslut marknadstransformationen kommer att kräva, om inte allt ska urvattnas av floskler”.
För att klara detta behöver beslutsfattarna ”lyfta sig över sina publikfriande beskrivningar och sätta sig djupare in i system- och marknadsfrågorna”. ”I dag finns det ingen marknadsmodell som kan hantera de politiska visionerna”, säger Mikael Lundin.
