Små reaktorer inom Helsingfors undersöks som alternativ
Helsingforsbesökare som förirrar sig ut på Hanaholmen strax öster om stadskärnan skrapar sig kanske ibland i huvudet och undrar vad de svarta bergen är för något. Det är inte en självklar tanke att bergen består av kol. Inte i den stad i Finland som länge varit Gröna förbundets starkaste fäste, med för närvarande 21 av 85 mandat i stadsfullmäktige.
Faktum är dock att Helsingfors har två stora kolkraftverk innanför stadsgränsen. 60 procent av stadens fjärrvärme produceras med kol. Av alla växthusgasutsläpp i Helsingforsregionen står fjärrvärmen för 45 procent.
Hur detta går ihop med en grön profil kan man fråga sig. En elak tolkning är att det kommunalt ägda energibolaget Helens goda affärer bidragit till politisk obeslutsamhet i saken.
Just nu gäller som politiskt mål att kolkraftverket på Hanaholmen ska stängas 2024 och ersättas med ett biokraftvärmeverk – det problem man i stället fått på halsen är folkliga protester mot dess föreslagna placering i Tattarmossen.
Det andra kolkraftverket, på Sundholmen, där kolhögarna göms i jättesilos under marken, har planerad drifttid till 2030-talets mitt – men där möter Helsingforspolitikerna nu problemet att Finlands regering föreslår ett kolförbud från 2029.
”Den självklara lösningen är
fjärrvärme producerad med kärnkraft, det bästa vore små reaktorer i Helsingfors närhet”, anser Piratpartiets Petrus Pennanen, ledamot av stadsfullmäktige. I november i fjol lämnade han en motion med förslaget att staden skulle undersöka möjligheten att producera fjärrvärme med kärnkraft. Femton andra fullmäktigeledamöter skrev på motionen.
Liknande motioner har lagts av kommunalpolitiker i Esbo och Kyrkslätt.
Problemet i Helsingfors är bland annat utrymmesbristen (till exempel kräver biovärmeverk mycket mer utrymme än kolkraftverk) och lång genomförandetid för de behövliga investeringarna, plus att staden tvingas ta stora kostnader om kolanvändningen avslutas före den tidshorisont som gällande investeringar bygger på.
Samtidigt motsätter sig många Helsingforspolitiker uppenbart också biomassa som bränslealternativ, med argumentet att biomassa ger lika stora koldioxidutsläpp som kol. Som bekant är detta en fråga som delar miljöorganisationerna: räcker det att en energikälla är förnybar eller måste den dessutom vara utsläppsfri?
Petrus Pennanens förslag testades den 16 maj, när stadsfullmäktige slutbehandlade hans motion och röstade om en kläm av de grönas Atte Harjanne. Klämmen föreslog att staden bör ”undersöka möjligheten att till 2035 övergå till ett fjärrvärmesystem med bekräftat låga utsläpp, som inte grundar sig på storskalig bränning av biomassa”.
I praktiken kan detta bara syfta på två saker: geotermi och kärnkraft. Geotermialternativet, alltså värme från jordens inre, undersöks för närvarande som möjlighet av drivmedelsföretaget St1 genom ett borrhålsprojekt i Otnäs strax utanför Helsingfors. Omröstningen slutade 59–4 i fördel för Atte Harjannes kläm. 20 av 21 gröna och 22 av 25 samlingspartister röstade för och ingen emot klämmen. Den enda politiska grupp där ingen gav klämmen sitt stöd var Vänsterförbundet.
