Två röster i vargfrågan

Vargfrågan väcker starka känslor. Vi ställde några frågor till två politiker i områden med färska erfarenheter av varg, Anne Kalmari, riksdagsledamot från Kivijärvi, och Joakim Strand, riksdagsledamot från Vasa.

 


Anne Kalmari

Anne Kalmari, agronomie- och forstmagister, jordbrukare i Kivijärvi, riksdagsledamot för Centern i Finland sedan 2007.


Joakim Strand

Joakim Strand, jurist och ekonom, fullmäktigeordförande i Vasa, riksdagsledamot för Svenska folkpartiet sedan 2015.

Hur ser du på rapporterna om att vargen och människan inte alltid fungerar ihop?
Anne Kalmari: Det är onödigt att bestrida fakta som visar att varg kan attackera människor, det finns många dokumenterade fall som styrker det. Dessutom finns det starka tecken på att landets vargstam åtminstone till viss del består av korsningar mellan hund och varg. Ju närmare de här djuren rör sig människor, desto mindre rädda blir de för människor.
Joakim Strand: Vargen är ett rovdjur som under inga som helst omständigheter är att betrakta som ofarlig. Den är oberäknelig och kan plötsligt gå till anfall.

 

Har du någon tanke om varför många beskriver vargen som ofarlig för människan?
Anne Kalmari: Jag ser det som ett tecken på att många har fjärmat sig från naturen och lever i en Disney-värld. Ett exempel är att det anses som opassande att på sociala medier lägga upp bilder på djur som fallit offer för varg. Det är en ohållbar tanke att de som är mest högljudda i vargfrågan bor i höghuslägenheter i huvudstadsregionen. De som berörs mest av vargarnas utbredning borde också få mest talan i frågan.
Joakim Strand: Det har jag faktiskt svårt att förstå. Delvis kan det bero på bristande historiekännedom, och ofta handlar det om människor som sitter tryggt i någon höghuslägenhet utan verklig kontakt med naturen.

 

Många människor är uppenbart rädda för vargen, till exempel ger sig en del människor inte ut i naturen så som de gjorde förr.
Anne Kalmari: Rädslan som finns på landsbygden är helt berättigad. Min bestämda åsikt är att man även på landsbygden ska leva på människans villkor, inte på de vilda djurens. De kostnader som uppstår för att människor känner sig otrygga, till exempel skolskjutsar, borde betalas av EU, som ju förpliktar medlemsländerna att skydda vargstammen.
Joakim Strand: I ett land som fyllt 100 – med lagstiftning om obligatoriskt koppel på hundar i tätort – känns det helt sjukt om man inte skall kunna plocka bär, gå till skolan eller bedriva jakt och viltvård, utan att vara livrädd för vargar. Myndigheterna bör med krafttag visa att vargar i tätort samt nära bebyggelse får skjutas bort, så att människor återfår förtroendet samt blir av med otryggheten.

 

1881 visade regeringen stor beslutsamhet i vargfrågan och nådde i praktiken också det mål de uttalade, att vargen skulle utrotas i Finland. Hur borde politikerna agera i dag?
Anne Kalmari: Vi borde alla se till att människans grundtrygghet kommer i första hand. Det borde beviljas tillstånd att skjuta närgångna vargar, precis som man gör i Estland. Varghybrider är en främmande art och borde aktivt jagas. Inte ens den renrasiga vargen är en utrotningshotad art i Europa. Vi arbetar politiskt för att lätta på EU:s skyddsklassificering, bland annat har jord- och skogsbruksminister Jari Leppä samlat politiker från andra EU-länder med liknande vargproblem. Den första diskussionen var givande, de kommer att fortsätta och sätta press på EU-kommissionen.
Joakim Strand: Det krävs nu motsvarande beslutsamhet såväl nationellt som på EU-nivå!

 

Övriga kommentarer?
Anne Kalmari: Jag efterlyser en större öppenhet bland den lilla krets av forskare som hittills haft monopol på bevismaterial. Vi kan inte räkna med att vi känner igen en varg enbart utifrån slarviga kännetecken. Varje gång det hittas en död varg, i trafiken eller i naturen, bör forskarna från och med nu dela med sig av DNA och annat bevismaterial som används för tillförlitlig artbestämning. I Perhofallet för några år sedan försvann alla bevis, trots att det fanns starka tecken på att det handlade om hybrider.
Joakim Strand: Själv har jag i olika sammanhang hållit kontakt med och även fungerat som sammankallare för representanter för Viltcentralen, polisen, österbottniska rovdjurskontaktpersoner, markägare, kommunala tjänstemän, rektorer för skolor i utsatta områden samt vanliga medborgare. Jag delar till 100 procent deras uppfattning att vargen hör hemma i vildmarken – långt ifrån bebyggelse.

TEXT: Svenolof Karlsson