Det upprepas ofta i debatten att den globala uppvärmningen är i färd med att göra klimatet mer extremt, så att torra områden blir torrare och våta områden våtare. Men en ny studie av de senaste 1 200 årens klimatförändringar, ”Northern Hemisphere hydroclimate variability over the past twelve centuries”, publicerad i tidskriften Nature, ger inte stöd för detta.
Baserat på klimatproxys – information som indirekt kan fås från sådant som årsringar, iskärnor, koraller, sedimentlager, pollen och även mänskliga dokument – är slutsatsen att svängningarna mellan torra och blöta perioder varit betydligt större än man antagit och att klimatmodellerna stämmer dåligt överens med de faktiska förändringarna i naturen.
Torrast var det under 1100-talet och 1400-talet, vilket kan jämföras med att 1100-talet var relativt varmt med hög solaktivitet och 1400-talet relativt kallt med låg solaktivitet. Fuktigast var det under 900-talet och 1900-talet, samma århundraden som var varmast.
Det kan ”eventuellt” finnas en koppling mellan fuktigheten och temperaturen dessa århundraden, men Fredrik Charpentier Ljungqvist, studiens huvudförfattare (känd från ett tidigare nummer av Katternötidningen), är försiktig med den slutsatsen.
”Våra resultat tyder på att klimatmodellerna underskattar den interna naturliga variationen i klimatet”, säger han.
Underlaget i studien härstammar från 196 platser över norra halvklotet, var och en av dem ger obruten information över minst ettusen år. Eftersom direkta mätningar av temperaturer och nederbörd sällan går att få tag på mer än hundra år bakåt i tiden, måste informationen sökas indirekt.
I forskargruppen ingick bland andra Hanna Sundqvist, doktor i naturgeografi från Stockholms universitet, med föräldrar från Jakobstad (Guy och Ann-Mari Sundqvist). Hon är något så ovanligt som speleolog, alltså grottforskare, och har i sin forskning besökt ett stort antal grottor i världen.
Allra bäst känner hon Korallgrottan i Jämtland, som hon besökt åtminstone 30 gånger. Korallgrottan upptäcktes så sent som 1985 och hittills har sex kilometer gångar utforskats; den är därmed Sveriges längsta grotta.
”Det intressanta i detta fall är stalagmiterna, det vill säga de droppstenar som i grottan växer från marken, eftersom de utgör ett arkiv över klimatförändringarna efter den senaste istiden”, säger hon.
Finland är väl representerat i studien både i fråga om proxykällor, bland annat genom pollenlager från sediment på sjöbottnar och torvmossar, och genom de analyser som geologiprofessorn i Helsingfors, Heikki Seppä, gjort.
Hanna Sundqvist arbetar för närvarande som klimatanpassningssamordnare på länsstyrelsen i Stockholm.
